Skräcken över att sätta nyckeln i låset är inte ett dugg rolig.

  Vad skulle vänta bakom den bruna Gabondörren tre Fenomdoftande trappor upp i ett pissgult rappat hus i ett medelklassområde lika tryggt som en limpsmörgås med Raketost och ett glas kylskåpskall mjölk. Beständigt som en vaktmästare som heter Harry, har en munter keps och som alltid klipper gräsmattorna i rätt tid, håller deras kanter snörraka och skrapar grusgångarna fria från ogräs och som säger något käckt när man ska ställa ned sin cykel i källaren.  En tant piskar mattor nere på gården och ett gäng kajor gnabbas uppe på tegeltaket bredvid husets nyuppsatta TV-antenn, den som med sina spikraka och magra metallfingrar är en utsträckt hand som ber himlen att ge oss mera Hyland, Perry Mason, Ria Wägner och Putte Kock och mindre bilder av svältande barn med svullna magar och flugor kring ögonen, Chrustjov som dunkar skon i FN:s plenisal och båtar lastade med kärnvapenbestyckade raketer  på väg till Kuba.

  Under hela mitt liv har jag burit rädslan för vad som ska vänta bakom denna dörr när jag sent om kvällen trampar de tre trapporna upp till vår lägenhet på Engelbrektsgatan 5a.

  I magen skär en roterande kniv likt den som finns i botten av Turmixen, den som mamma gjorde majonnäs i när hon var på humör. Det gjorde fysiskt ont och liksom gnagde sig in genom nervbanor, hinnor och kött.

  Senare i vuxen ålder återkom den där malande känslan och då gick den under några skakiga år att dressera med öl och piller. Pappas pojke.

  Vad visste jag om det när jag var fjorton år gammal och stod vid den där dörren och hade så ont i magen att jag ville spy .

  Det var ingen fara att farsan skulle vara förbannad över att jag kom hem sent och att jag skulle få ett kok stryk. På min kropp fanns inga yttre blåmärken lika säkert som det inte var tänkbart att mamma skulle sitta och sticka framför TV:n och vara orolig över att jag råkat i knipa någonstans. Jag vet att hon tidigt, så snart hon diskat, tagit något slags piller och gått och lagt sig. Hon ligger och sover som en olycksalig fjärilspuppa, avstängd för världen och beredd att vecklas upp först imorgon bitti och flyga iväg till jobbet i en doft av Yaxa och Magriffe.

  Nu smög jag in i doften av gamla skor, ytterkläder och cigarettrök och så ljudlöst som möjligt försökte jag glida förbi pappas rum på väg till mitt eget.

  Lik förbannat hörde han mig när jag passerade den lilla hallen och ropade något och jag var tvungen att öppna hans dörr. Han satt på sängen vid nattduksbordet med en väldig askkopp, en transistorapparat och några exemplar av tidningen Se och Expressen som hölls på plats av en grogg bestående av Eau de Vie och Pommac. Han satt som en vålnad på sitt oxblodsröda vaddtäcke och sög på en John Silver. Med glasartad blick frågade han mig hur jag haft det och om jag träffat några snygga tjejer eller om jag bara träffat sådana där larviga långhåriga killar, sådana som borde klippa snoppen av sig och vika in kanterna. Han skrattade ett djupt olyckligt skratt och jag var rädd ända in i märgen och in i centrum av varje nervdallrande cell.

  Hela situationen var triggad och jag föreställde mig att han kunde brisera, gå sönder in i varje liten del av sin kropp och upplösas till en stinkande massa av ångestgröt.

  Jag svarade något lustigt som han kunde gnägga åt och jag rörde mig försiktigt som en tafflig bombexpert vilken står inför en pjäs han aldrig förut skådat. Egentligen visste jag inte varför jag var så satans skraj och det var det jag var rädd för.

  Om det är något jag vill skydda mina barn mot är det inte kunskapen om världens ondska, krig och hemska farsoter utan det är skräcken över att sätta nyckeln i låset när man kommer hem.

Täppas Fogelberg