En TV-journalist fick mycket uppskattning för sina inkännande och varma personporträtt men egentligen hade hon bara två frågor:
”Vad är det som driver dig?”
och
”Hur orkar du vidare?”

  I själva verket är detta samma fråga men hon varierade den i all oändlighet och blev som sagt väldigt uppskattad och populär.

  Nu ska jag berätta så skakande och öppenhjärtigt som möjligt vad det är som driver mig.

  En gång, det var för en del år sedan, var även jag en ung och lovande journalist och efter en strid ström av brev och telefonsamtal till hovet och med någon som jag tror hette i stil med Torres-Dahlberg fick jag lov att göra en intervju med Drottningen.

  Samtalet gick av stapeln på Slottet i en stor och ödslig sal och hon satt bakom en 1700-tals-skrivmöbel stor som ett Pingisbord och dagsljuset kröp in genom en glipa i de tjocka sammetsgardinerna. Utanför och bakom en hög dörr vankade en rastlös adjutant av och an medan han titt som tätt studerade sin klocka. Tjugo minuter och det vare sig mer men helst mindre hade jag fått och jag började ställa mina frågor om livet som Drottning i detta av tystlåtna nordbor befolkade land.

  Hon medgav att det kunde bli lite stolpigt med all konstlad högtidlighet, även om hon inte uttryckte sig precis så, och hon berättade i förtrolighet att gåslever ibland stod henne upp i halsen. Jag vet också hur det känns hur det är att få för mycket av något även om det i mitt fall handlade om för mycket Heinz Vita Bönor i Tomatsås och mellan oss uppstod, trots den svala luften i salen, en slags värme och under inflytande av en ingivelse som jag inte vet riktigt var ifrån den kom framkastade jag:
”Drottningen kan komma hem till mig på en bit mat någon dag!?”

  Hon blev alldeles tyst och jag tänkte att jag kanske sagt något väldigt opassande men till slut sa hon lågt:
”Ja det vore ganz trevlich men då får vi göra det sehr diskret….”

  Viskande, så inte adjutanten där utanför dörren kunde höra något, kom vi överens om en dag. På något vis skulle hon kunna slinka ut ur sitt hårda och mycket schemalagda program och när dagen var inne stod jag i mitt lilla kök på Söder och var nervös. I en gryta puttrade kåldolmar som jag lagat precis på samma sätt som min mamma gjorde men för att inte vara för svenskt traditionell stod också en stor fräsch Grekisk sallad och glänste av olivolja, oliver och Fetaost på köksbänken. Med tanke på det spända läget hade jag börjat tulla på middagsvinet och när det ringde på dörren slog mitt hjärta ett par dubbelslag.

  När jag öppnade dörren stod hon där i trapphuset och såg lite bortkommen ut, bet sig i läppen och det var som om hon funderade på om hon verkligen gjorde rätt men jag bjöd henne att kliva in och tog hennes stora kappa med kapuschong. Det var bra att hon varit dold i den där kappan med huva för då hade inte husets självutnämnda portvaktskärring på tre trappor, Fru Svensson, sett något. Fru Svensson betraktas av somliga hyresgäster som en riktig ragata eftersom hon kan starta ett Världskrig om någon glömt att göra ren filtret på torktumlaren nere i tvättstugan men jag vet att det i hennes bröst bankar ett varmt hjärta. Som inofficiell Concierge är hon dock fruktansvärt skvallrig och om hon visste att Drottningen befann sig i vår hyreskasern skulle hon utan tvekan ringa Aftonbladet.

  Jag stängde dörren mot yttervärlden och Drottningen vädrade och sa att det luktade väldigt gott. Efter en rundvandring i min lägenhet, vilket gick rätt fort eftersom jag hade en liten etta, stod vi och trängdes i mitt ombonade men trånga kök.

  Hon verkade tycka att det var väldigt exotiskt och spännande att befinna sig hemma hos en man av folket och fann lustiga detaljer som en halvfull burk Nescafé. Drottningen tog tacksamt emot ett loppisglas och drack lystet det enkla vinet.

  Hon slappnade av mer och mer och erbjöd sig att hjälpa till med dukningen och det var som om luften i det begränsade utrymmet blev elektrisk. Hon sträckte sig upp efter tallrikar längst upp i skåpet och vi stod så nära att jag kände hennes höft mot min och doften av hennes parfym. Plötsligt var det som om den laddade luften mellan oss sögs in i ett svart hål och hon lutade sitt huvud mot min axel.

  Utan ett uns av tvekan lade jag min hand mot hennes ryggslut och smekte henne upp över ryggen, förde fingrarna genom hennes tjocka Brasilianska hår och fattade hennes nacke och vände hennes ansikte mot mitt. Det var då vi kysstes för första gången.

  Nästa morgon låg jag i sängen och smuttade på en Trocadero medan Drottningen satt naken vid sängänden med ryggen mot mig och borstade sitt hår. Ljuset föll in och skar skivor av guld över hennes rygg, ja hon liknade på något vis en vackert formad persika, och det är just den bilden, Drottningen som borstar sitt hår medan hon nynnar för sig själv, som driver mig och drivit mig vidare genom livet.

Täppas Fogelberg