Augustimörkret tätnar varmt och fuktigt. En rund gul kräftlykta hänger under äppelträdet och det doftar salladsdressing, dill och fullvuxen sommar. Från grannarna på andra sidan häcken luktar det surströmming men alla blir lyckliga på sin fason. Med en lätt eftersommarmelankoli i kroppen, det är sorgligt att hösten snart är här, sitter jag och tänk er på de lyckliga ögonblicken. Det är de som får åtminstone mig att orka harva mig genom det vardagsgråa likt väckarklockor som ringer till tidiga frukostar, förvärvsarbete och surmulna snabbköpskassor. Tider ska passas och alltid har man glömt något. Meta är något vi ofta pratar om fast sällan gör men den här sommaren lånade vi en eka och rodde ut på sjön. Vanligtvis sitter jag om vintrarna några gånger i veckan i en roddmaskin på gymmet, snacka om torrodd, men nu var det äkta vågskvalp och vass som hasade mot båten och vi kastade ankar strax nedanför Varghällan. Det är ett bra ställe och barnen, två stora och en liten, fiskade, medan jag skötte den läbbiga maskpåträdarhanteringen samt bröt nacken av nyuppdragna abborrar. Alla fick fisk och jag fick ro på riktigt. Det var en verklig Guldstund. Jag skulle också kunna berätta om när hon ställde mig i ett hallonbuskage och först matade hon mig men sedan visade hon mina händer några grenar som dignade av hallon varpå jag själv kunde plocka och hon själv kunde äta. En sak som är bra med att vara blind är att man inte ser krypen som bor i somriga hallon men jag utgår från att de ätit på samma hallon som jag. När vi gick hem längs byvägen med dess diken av doftande frodvuxna örter kom ett kort varmt sommarregn och vi blev så blöta att kläderna klistrade sig mot kroppen. Strax skingrades regnmolnen och solen kom fram igen varm och god och den fick kläderna att torka och allt det våta förångades så vi gick som i en doftande djungel. Den där hallonstunden är något att ta med sig in i November men jag har även haft underbara stunder mitt i smällkalla vintervardagen. Det var en typiskt vanlig dag i Februari och någonstans mellan frysdisken och hund- och kattmatspyramiden överfölls vi av sådan lust att vi bara måste pussas. I shoppingvagnars gnissel, kundradions utrop och ett ilsket tjut från köttdiskens såg började vi att tokkyssas. Det var härligt och vi struntade i att en gubbe harklade sig anklagande och att en tant sa lågt men ändå så pass högt att vi kunde höra: Inte alla begriper sig på de lyckliga ögonblicken nu för tiden. Täppas Fogelberg (Publicerad i ALLAS veckotidning augusti 2009) |