Vårsolen må skina därute och människor får börja prata om sina efterlängtade semestrar  bäst  de vill, men, inne hos oss är det surmulen vardag. Faktum är att det inte bara är gråväder utan et sjuhelsikes åskväder!

  Vi som hade det så lugnt och skönt men så sitter 11-åringen uppkopplad på nätet och spelar WoW d.v.s. World of Warcraft och samtidigt som min 16-åriga flicka kommer hem går den lille på toan. När han väl är inne på toan slår sig flickan ned vid datorn och kopplar bort hans spel och logar in på sin Facebook.

  Strax kommer pojken ut från toan och när han ser sin syster sitta vid ”hans” dator och med ”hans” spel bortkopplad brister alla propparna i hans inre proppskåp. Han blir röd som ett stoppljus i ansiktet och skriker som ett argt och skrynkligt russin en massa hemska saker. Han kallar henne för så gräsliga saker att jag börjar fundera över var flaskan med Grönsåpa står någonstans. Det är dags för en rejäl munsköljning men han vrålar så förfärligt att jag snart börjar fundera på att han hellre skulle behöva syrgas och lugnande piller.
”Jag var inne på mitt spel och nu kommer jag att förlora en massa kompisar!”
”Vilka kompisar?”
”Det var en Japan, två Tyskar och några Norrmän och jag skrev på chatten att jag skulle pausa i 30 seconds men nu är jag borta ur spelet”

  Jag börjar fråga om inte Bellman var med också men inser att han inte är på skämthumör. Samtidigt har han kränkt sin syster och varit hur hemsk som helst men hur seriöst galen får man bli för ett spel?

  Nu känner jag mig mycket otillräcklig som pappa och jag försöker trösta flickan medan jag bannar pojken. Samtidigt behöver hon inte uppträda som en förnärmad nunna. Jag sliter mitt hår och säger att ingen får kalla någon annan för så hemska saker i vår familj och inte minst: World of Warcraft är inte en mänsklig rättighet utan en belöning och bonus för väl utfört läxarbete m.m.
”Den där lilla grisen är bortskämd!” säger flickan och det är klart att hon på sätt och vis har rätt men nu gäller det att kyla ned alla heta känslor och komma till roten av det onda.

  Jag tar pojken i mitt knä men han ropar att han ska döda sin syster. Det är verkligen familjetrivsel på hög nivå.

  Efter en stund har de dock lugnat ned sig men jag känner mig som en hopplös pappaskalle men samtidigt inser jag att det just är för detta som jag älskar att ha en familj.

  Det är aldrig tråkigt en sekund och lär man sig hantera konflikter på familjenivå skulle man kunna resa ut i världen och avstyra uppblossande krigshärdar.
  Men jag trivs bäst hemma vid detta kaotiska köksbord.

Täppas Fogelberg