Efter att i några veckor nött storstadens asfalt, rest hit och dit och aldrig riktigt landat någonstans återvänder jag till Jättendals socken och sitter på farstubron vid en dalgång där våren kokar av fåglar, ystert trimmade moppar och glassbilens infantila läte.

Solen värmer och jag stryker kepsen av flinten inför allt detta stora och jag känner mig bara så där löjligt lycklig att jag är nära att ta till lipen.

När kommer en människa hem till sig själv och var ligger det där stället där ett hjärta kan få ro?

När jag var liten hade vi ”Utvandrarna” av Vilhelm Moberg som högläsningsbok. Tänka sig att vi inte hade varken TV, dator eller mobiltelefon och jag älskade att halvligga på den blåa soffan, pilla på något, och med halvslutna ögon lyssna på en berättelse. Det var i sin enkelhet alldeles otroligt härligt.

Sedan dess älskar jag högläsning och idag när jag inte ser något vidare längre passar det högt lästa ordet bra och det finns gott om Hörböcker. Just nu är jag åter igen, 45 år senare, uppslukad av hörboken/berättelsen om Kristina och Karl-Oskar och deras makalöst gripande och storslagna beslut; att bryta upp från en fattig men ändå trygg miljö, packa det allra viktigaste och resa tillsammans med små barn tvärs över det väldiga havet mot ett nytt och mestadels okänt land.

De lämnade inte i första hand ett politiskt förtryck och krig bakom sig, visserligen var många obemedlade i praktiken livegna och prästen och länsman styrde hur de ville; de som under svåra umbäranden lämnade sittforna fosterland ville något mer och bättre.

Idag är Sverige praktiskt taget stängt för den som inte i första hand vill komma hit för att undfly förtryck utan för att i allmänhet få det bättre. En känd statsminister gjorde begreppet ”Social turism” till ett politiskt slagträ men ingen skulle någonsin kunna anklaga utvandrarna för att vara sociala turister.

Hur kommer det sig att Kristina och Karl-Oskars strävanden är rörande och lätta att begripa medan människor med namn som Hanif, Muhammed och Fatima och som kommer hit från sina födelseplatser i Mellanöstern och annorstädes inte alltid som invandrare i vårt eget land ses som välkomna? Det är föga troligt att Björn och Benny någonsin kommer att skriva en musikal och formidabel kassasuccé med namnet ”Fatme från Faludja” En bonde nere i dalgången plöjer den fuktiga och feta jorden med ett följe av skränande måsar bakom sig , någon hämtar sina barn på dagis och en långtradarchaffis stannar till vid en korvmoj för att få något i magen. Alla vill hitta ett hem till sina hjärtan och skapa ett liv under värdiga omständigheter allt medan Maj månads ombytliga väder blöter den ena dagen landskapet med ett kallt regn för att nästa dag pensla det i solguld.

(Publicerad Sundsvall Tidning Maj 2005 )

Täppas Fogelberg