När jag var liten kallade pappa våra grannar på landet för ”grannas”. När han hälsade på dem för att låna spik eller lämna tillbaka en gasoltub  stod alla och skrattade. Skämten föll som ett härligt sommarregn för människor på semester är färglagda kopior av svart/vita vardagspersoner. I verkligheten blir grannar osams om skitsaker. De retar sig på varandra till den grad att de inte bara blir tokiga på det fåniga sätt som grannen målar sitt hus, slarvar med sin gräsmatta eller sprider sin äckliga grillrök. De dagdrömmer om hur en invasion av termiter tuggar i sig grannens hus och kvar, bland spån och träflisor, blir bara den där löjliga grannen och hela hans genomtöntiga familj och det ned till åttonde släktled.

  En kompis pappa var jämt i luven på sin granne. Den där jävla grannen var det absolut mest korkade som gick i ett par skor och han hade naturligtvis samma uppfattning om min kamrats farsa. De var nog i stort sett lika goda kålsupare. Nej den där grannen var nog avgjort dummare.

  Det är svårt att säga var bråket började men dramaturgin innefattade en ständigt ökad bråkinsats.

  Ett småilsket samtal vid postlådan kunde sluta med ett regelrätt storgräl och som orden föll allt hårdare viftade den andre med en knuten näve framför den andres nos. Vips blev detta en polisfråga där anklagelsen var ”Olaga hot”

  De ringde till varandra mitt i nätterna och skrek hemska saker. Det var ingen hejd på skärmytslingarna.
De började polisanmäla varandra till den grad att polisen tröttnade på deras hätska inlagor. Det samma gällde olika nämder på Kommunhuset.

  De båda gubbarna fyllde sina liv med den självpåtagna uppgiften att upplysa resten av världen om vilken fullständig sopa den andre var.

  När omgivningen inte längre orkade lyssna på alla anklagelser backade fientligheterna ned till mikronivå. När min väns pappa klippte en siluett i karikatyr av den andre gubben och satte upp i sitt köksfönster höll karlfan på att smälla av. Det djävulska i det var att man inte gärna kan anmäla någon för en pappskiva den satt upp på insidan av sitt eget fönster.

  Den kulan visste verkligen var den tog.

  Deras stridigheter upphörde när den ene fick ett slaganfall och lämnade jordelivet. Han som blev kvar upplevde sig kanske för ett ögonblicksom en segrare men den sötman varade inte länge. Rätt snart kände sig den kvarvarande gubben ensam och eländig. Ingen hade han att bråka med. Livet förlorade sin must och märg och hans kvarvarande dagar blev inte så kul.

  Själv blev jag galen när en granne sågade med motorsåg strax utanför husknuten klockan 07.00 på Långfredagsmorgonen.

  Kommer jag nu att sätta igång ett krig för detta? Nej, inte det för lite har man ändå lärt sig, och  jag har en massa andra roliga intressen än att gruffa med en granne och jag vill inte vara med i Robban Aschbergs TV-program.

Täppas Fogelberg

(Publicerad i Hälsingetidningarna den 7/5 -11)