Ett förhoppningsfullt blått vårljus bäddar in landskapet och det förefaller som om det värsta med vintern är gjort. Snart kommer fågelsången att stiga som en berusad kör, det kommer att byggas bon samt läggas och kläckas ägg.
  Själv har man varit med om att kläcka några ägg i grannskapet. Det var väl aldrig fråga om att sätta bo i trädklykor men så är man också, trots namnet, inte en Fogel utan en människa.
  Det var härligt att föda i Hudiksvall. Visst, det är ju lätt för mig som man att säga, jag behövde varken krysta, brista eller sys.
  Det som är fint med att bo och leva i ett demokratiskt land som Sverige är att alla har samma förutsättningar och möjligheter. Här skiljer vi inte på folk och folk och det är inte som i Grekland där förlossningspersonalen måste mutas för att göra ett bra jobb.
  Alltså hade vi givetvis, precis som alla andra, en helikopter som stod beredd ute på gårdsplanen. Det var inga problem med det fast en gång kom en av piloterna in och bad att få låna toan. Vi bara pekade ut mot skogen och karlen förstod genast vinken och dröp av. Somliga vet inte riktigt sin plats.
  I buskarna runt huset låg hela tiden reportrar och fotografer och trängdes. De hade teleobjektiv tjocka som långa medisterkorvar. Byvägen patrullerades av TV-bussar från både Svenska och utländska kanaler. Det fanns grannar som klagade över att det ständigt ringde på både Japaner, Holländare och Spanjorer som frågade om de sett eller hört någonting. En del blev lite irriterade fast somliga människor är ju så gnälliga.
  Vi hade, det har väl alla, en hel liten trupp av vårdpersonal hemma. Det var en rätt högdragen läkare och ett team med barnmorskor.
  En dag fick frugan sammandragningar. Det blev genast ett väldigt hallå. Telefoner ringde och den där snorkige läkaren fick något spänt över näsroten. Ett gäng med säkerhetsvakter och annan personal konfererade och det beslöts att min gravida fru och jag skulle iväg till sjukhuset.
  Min kvinna var lite svullen och såg väl inte direkt ut som Miss Sweden men några sminköser gjorde henne presentabel. Det var väl tur för när vi hukande halvsprang och äntrade helikoptern trängdes horder av fotografer. Alla skrek de att vi skulle titta dit.
  När vi lyft såg gårdsplanen ut som en myrstack vilken någon just pinkat i. men det var inte mycket bättre när vi en stund senare landade på Hudiksvalls Sjukhus tak.
  Nu började frugan bli riktigt pärsig, svettades floder och sminköserna hade ett fasligt schå med att få henne snygg. Men en förlossning är ju det naturligaste som finns. Allt gick sin gilla gång. Det fanns ju influgna experter från hela världen närvarande så man behövde egentligen inte vara orolig.
  Och tänk, när barnet väl fötts, stod en hel symfoniorkester beredd ute på parkeringen och stämde upp en härlig melodi.
  Sedan blev det det sedvanliga Landstingsfikat med gåslever, löjrom och en pastej bestående av curryslungade lärktungor.
  Medan vår nyfödda tog igen sig på sin moders mage gick jag ut och mötte världspressen och sa att mina ”Känslor var all over the place”. Ingen begrep ett smack men så är det att föda barn: Härligt och knasigt på samma gång.

(Publicerad i alla Hälsingetidningar d.v.s. allt från Ljusdalsposten, över Ljusnan och Söderhamnkuriren till Hudiksvalltidningen februari 2012)

Täppas Fogelberg