Kylan kopplar ett grepp på landskapet och skruvar ned alla ljud så ordentligt att det enda som hörs är en gårdshunds skällande, Kardells plogtraktor och en rastlös ungdom på 4-hjulingsglid.

Jag längtar tranornas rop och hackspettars hackande, jag längtar takdropp, vind som böjer lila björksly och t.o.m. ilsket testosteronstinna mopeder som river upp vårblött grus.

Liv är ljud och ofta får jag frågan vad som är värst; Att vara döv eller blind och inte vet jag men det skulle vara förskräckligt trist att inte höra.

Pappa lät hela tiden och var det inte muntra fanfarer och visslingar var det djupa mörka suckar eller smattrande rapar som han gjorde om till ett roligt skämt om Atlas Copcos lufttrycksapparater. Ibland släppte han iväg en brakare och det blev också någon uppsluppen rolighet. Jag kan inte minnas att han någonsin var helt tyst.

Mamma gnolade oavbrutet på fragment av låtar som var svåra att identifiera men med sitt läte hörde man alltid var hon var och det kändes tryggt. Om hon gick in i en tystnad blev jag riktigt orolig.

Själv gnolade jag oavbrutet när jag var barn och jag antar att alla våra läten var ett sätt att säga: Här är jag, älska mig för jag existerar!

Jag kunde dock bli tokig på min mammas ständiga gnolande för det gick från trygghet till att riktigt nöta på nerverna. Var hon tvungen att hålla på med det där förbaskade hummandet precis jämt? Ja det var hon.

Mina närmaste påpekar ibland  att jag nynnar nervöst och det är sant för i spända eller svåra situationer börjar jag att toknynna och när jag skärskådar min omgivning hittar jag en hel del personer som när de blir stressade börjar vissla och brumma något alldeles otroligt.

Jag känner en kvinna som alltid hade ett kluckandeljud i sin röst ungefär som en gammal kalkon men när hon bytte arbete försvann det där gammeltantsljudet och hon lät plötsligt som om hon blivit 20 år igen.

Man kan fastna i sina egna ljud och mina barn har börjat påpeka att jag numera skrockar på samma sätt som min egen mamma gjorde och jag börjar således att allt mer låta som en gammal papegoja.

En släkting jag en gång hade sjöng hela tiden småfalskt på ett sätt som kunde göra vem som helst tokig men jag tror också att han var fruktansvärt spänd och ängslig och det var antagligen därför han drack så mycket att levern till slut sade stopp. Han tystnade en gång för alla.

Ett annat hemskt ålderstecken som jag lider av, säg det inte till någon, är att jag förutom att jag skrockar som en papegoja börjat prata för mig själv och det speciellt om jag är ensam några dagar på gården i Jättendals socken. Det är bara jag och katten och plötsligt inser jag att jag satt igång med att prata med katten och det underbara är att han förstår mig på pricken och han säger aldrig emot. En perfekt samtalspartner med andra ord.

Den gång jag kommer på mig själv med att rapa och samtidigt säga något lustigt typ: Uppsala!, lovar jag dock att hoppa ut för ett högt berg. Alldeles tyst.

(Publicerad i Hälsingetidningarna den 17/1 -09)

Täppas Fogelberg