HÖST HOS SPRÅKPOLISEN

Det luktar vissna löv, fruset gräs och staden mullrar i fjärran som ett urtidsdjur när min gubbkompis Urban och jag i rask takt går runt Djurgården. Det är långkalsongpremiär och jag känner mig som en vandrande lök. Lager på lager. Han skrattar så att han håller på att trilla omkull bland löven när jag berättar … Fortsätt läsa HÖST HOS SPRÅKPOLISEN

SMÅ LÄTTA MOLN

Ibland hänger himlen som sura blygråa disktrasor. Det droppar en olustig kall vätska inne i ens inre. Själen är en tom mörk grotta. Dropp dropp och ingenting mer. Kort sagt den medelålders mannens Tyck Synd om Mig-Väsen. Eller alla som av en eller annan anledning inte ser något annat än skräckfilmer i den egna navelns … Fortsätt läsa SMÅ LÄTTA MOLN