”Ah, but I was so much older then, I’m younger than that now”.
Krankman är en tidskapsel som förflyttar mig till 60-talets början, syrran har prasselkappa och tuperat hår men jag gillar The Beatles , skor som kallas ökenråttor, och Carl-Eiwar leder ”Tio i topp”.
Vi är på Nygårdens Bed and Breakfast i Harmånger, äter kycklingspett. Krankman spelar och folk är till sig i trasorna, och, trots att de flesta är pensionärer, precis som bandet, tjoar och står i.
Det går upp och ned. Efter en förfärlig ”Vem kan man lita på?” kommer en blytung blues där sologitarristen Torbjörn Myhrer är strålande, precis som saxofonisten.
Myhrersonen Andreas, slalomfantom, kliver upp och sjunger ”Hungry Heart” och han är nog bättre på slalom men bandet lyfter och det blir riktigt bra.
Med låtar av Tony Joe White, Small Faces, Lovin’ Spoonful och mot slutet en av Dylans bästa dra åt helvetelåtar ”Like a Rolling Stone” och så på slutet Knopflers ”Going Home” med en makalös saxofon, men, varför får inte pappa Myhrer göra den återkommande tonpiruetten på gitarr?
Strunt i det, Krankman är ett ljuvligt band och Nygårdens Bed and Breakfast är ett mysigt ställe med övernattningsmöjligheter, mat och inte minst skulpturer av legendariske Dyng-Tords dotter Helena Henning-Bernmyr.