Det finns inte ord som kan beskriva en eftermiddag vid vår sjö.
Vindstilla, en dum broms kommer in på låg höjd och det luktar skog och sötvatten.
”Där simmar ett Storlomspar och nu dyker de” säger Maria ”och nu kommer de upp en bra bit från stället där de dök”.
Det fina med att vara här på den smala strandremsan, vi är helt ensamma, är att ingenting särskilt händer. Solen skiner, något, förmodligen en fisk, ploppar i vattnet och en myra är väl närgången. Jo vi äter köttfärspaj, körsbärskräm och dricker kaffe.
Vandrar längs strandkanten och kommer allt längre ut. Det är kallt men så farligt är det inte och plötsligt har vi badat. 14:e Juni och sommarens första bad.
Ligger på filten, pillar sandkorn ur hårbotten och tänker ingentingtankar när det slår mig att jag häromdagen skrev en sak som är raka motsatsen, den gick som krönika i Hälsingetidningarna. Den texten med sina klyschor och floskler var något helt annat än att vara underbart tom i skallen här vid denna sjö:
Ingen rök utan eld men när man mist anar det är det kokta fläsket stekt. Det händer att livet blir så stillastående att klockorna stannar, inte anade jag några ugglor i mossen, men sedan jag varit hos Dr Drejare och fått ett stick i pälsen visade blodprovet att jag pang på rödbetan borde lägga på en rem och uppsöka sjukhuset. (En kompis barn med talfel kallade det för Kukhuset men det är en annan femma.)
Nu skulle de ta reda på om det i mitt fall brann i knutarna, hängde på gärsgår´n eller om det inte var någon ko på isen.
Personalen hade lagt benen på ryggen och for omkring som skållade råttor. Trots det föreföll de ha alla hästar hemma och doktorn var, prisa Gud, inte på örat. Denne hade utan tvivel en hiss som gick ända upp och var säkert den skarpaste kniven i lådan.
”Är det något generalknas med mina värden?” Frågade jag med istappar på rösten.
”Lita på Allah med knyt fast kamelen” sa den invandrade läkaren och tillade ”Svar kommer som ett brev på posten.”
”Heta helgon, mycket vatten kommer att rinna under broarna innan Postnord får tummen ur, skägget ur brevlådan och jag får svart på vitt.”
”C’est la vie” sa doktorn och lättade ankar. En stund senare stod jag på trottoaren och hängde läpp.
”Hallå där Polar´n, har du sålt smöret och tappat pengarna?” Undrade en förbipasserande lodis.
”Tja, vad ska jag säga: Vi päron sa svinskiten.” jag var sträv som 6:ans sandpapper för jag var låg som en skosula.
Skam den som ger sig eller som pappa sa: Tappa inte sugen för världen är redan överfull med tappade sugar.
Ok, dags att sätta segel igen och även om det under alla medicinskt fikonspråk låg en hund begraven och jag varken hade matjord i fickorna eller var född med en silversked i munnen var det hög tid att spotta i nävarna, ta det långa benet före och åter börja segla på livets räkmacka.
Mamma brukade säga att Gud föder höken liksom att ont krut inte förgås så lätt och visst avskyr jag gnällspikar och när det kommer till kritan är klagolåt är det bara att mota Olle i grind. Tids nog blir det åter drag under galoscherna.
Ingen idé att kasta yxan i sjön. Varför gå i lera och sörja när man kan vara på isen och ha det glatt?
Sen som lever får te, helst Earl Grey om katten själv får välja.
Vankade som en äggsjuk höna och väntade på raka bananer från det Stora Sjukhuset. Ärligt talat höll jag på att få både spel och psykbryt av förväntan. Jag var på väg att balla ur.
Som en blixt från klar himmel kom så ett brev, skulle detta visa sig vara provsvaret från helvetet? Diagnos:en som de syrligt kommenterade med att detta inte handlade om raketforskning: Patologisk ordbajsare.