Iförd en fotsid patientklänning ligger jag, vederbörligen fastad och nylaxerad, på rygg och blir inrullad i en stor magnetröntgenkamera.
”Det kommer att slamra en hel del så här får du lurar så du kan lyssna på radion” säger Erika på bred Hudiksvallsdialekt, och lägger till:
”Om du över huvud taget kommer att höra radion.”
Maskinen börjar knattra, klonka och ha sig. Det är som att vara fången inuti en trasig gigantisk klocka.
Försöker koncentrera mig på radioljudet, Stil i P1, och jag hör Susanne säga något om strumpbyxor, eller, är det verkligen hon. Det kan vara någon av reportrarna men det hörs att strumpbyxor betyder mycket för en kvinna som blir intervjuad.
Samtalet dränks i en strid ström av knackningar. Någon som mår väldigt dålig håller på att försöka slå sig ut ur maskinen.
”Warhol” säger någon ”hon blev viktig som en i hans krets” dunk, dunk, klonk och dunk igen.
Försöker hitta tillbaka till varför jag ligger i den här apparaten och det är ju för att jag vill veta om det är någon fara med min prostata. Magnetkrafter ritar förmodligen detta mitt organ på en skärm som någon i detta ögonblick tittar på.
Genom dunket hör jag att den där som ingick i Warhols gäng flyttade till Californien, gick på Rehab men avled sedan av en överdos.
Knackandet upphör och Erika befriar mig från lurarna.
”Ja då var det klart.”
En annan sköterska visar mig tillbaka till den låsta hytten där jag lämnade kläder och mobil.
Maria kommer och tillsammans går vi nedför backarna mot Hudiksvalls centrum. Vinden är varm, solen är överallt och gör att om man bara kände doften av salvia och kängrosor kunde vara någonstans långt söderut. Vi dricker capuchino och äter smörgås på en uteservering, bara så där, som om ingenting hänt.