När det ringer på dörren lämnar jag mitt barnkalas för att gå och öppna. Jag hör mamma nynna hysteriskt nu när hon uppfyller sin föräldrakvot och håller i ett barnkalas. Hon säger just att det serveras tårta i matrummet när jag förväntansfull trycker ner dörrhandtaget och öppnar.
Där står Bertil med en present i handen. Det är ett fint inslaget paket, och skulle, bakom det där släta papperet och snörkrusidullerna, kunna innehålla en byggsats.
Han är slätkammad och bär en ljus struken skjorta. Tydligen har han sprungit för han är röd om kinderna, flämtar av ansträngning och en hårlock har rymt från slätkamningen och ligger klistrad mot pannan.
Bertil har inte gått mer än ett halvår i våran klass, hans föräldrar är läkare som just nu arbetar på det stora Lasarettet i staden. De flyttar ofta och han har varit i USA.
”Har ni TV?” Han kastar ett oroligt ögonkast över min axel.
”Nej” sanningen är att vi inte har någon TV. Den fattiga familjen i vaktmästarbostaden i grannhuset har TV, en liten flimrig 17-tummare, men själva har vi ingen TV. Farsan säger att det är vulgärt trams och så var det med det.
”Nehä” konstaterar Bertil, vänder sig om och störtar nedför trapporna. Han uppslukas av dessa Fenomskurade stentrappor jag hör hur det smäller i porten tre trappor ned och hur hans skyndsamma steg sprätter iväg i gårdsgruset.
Denna historia har jag inte berättat för någon av alla dessa terapeuter jag besökt under årens lopp men nu när det visar sig att Maria går till en läkare i en annan stad, en specialist på handkirurgi, slår det mig att det är samma pojke som för drygt 60 år sedan höll upp ett fint paket framför min nos, vände på klacken och försvann. Med paketet.
Skulle jag ha gripit tag i paketet och vägrat släppa greppet, och, borde jag ha struntat i den förnedring som det innebar att min farsa var så knäpp att han föraktade TV-tittande?
Är det tack vare denna händelse som jag vidare i livet gärna tagit ögonblickliga risker och kastat mig in i något nytt? Om man tvekar i ögonblicket riskerar man att bli snuvad på hela livstårtan.
När jag nu ser på denna bildsekvens känner jag tacksamhet mot Bertil, han lärde mig något viktigt. Fånga stunden och inte hämmas av skammen över att jag hade en skithög till farsa.
Vidare lärde jag mig att om en person har diametralt motsatta intressen än jag är det inte mycket att göra något åt. Hans fokus var ett annat än mitt, inte mycket att grubbla över och det enda är väl att man vare sig ska göra affärer eller gifta sig med en sådan människa.
Dessutom hoppas jag att han är en jävel på handkirurgi, benhårt fokuserad, på det att Maria återfår full rörlighet i något som är så viktigt som hennes hand.
Tankfull gnider hon in Helosan längs operationsärret i handflatan:
”Skrattar bäst som skrattar sist”
”Vad menar du?” Jag begriper inte vad hon pratar om.
”Jo, för till slut var det han som fick se dig i TV.”
(KRÖNIKA I HT 230418)
