Kvällen är fuktig och våt när jag halkar med Maria nedför Tyska Brinken, korsar Västerlånggatan och fortsätter ned mot tunnelbanan. Det är snorhalt och vi trippar mellan iskanter, vattenpölar och snömodd.
Tyska Kyrkan slår några darriga slag och inte många är ute.
Vi trotsar skitvädret och reser till Skärmarbrink och Restaurant Tbilisi.
”Det ska ligga här någonstans” säger Maria men det känns som om vi irrar i en gles närförort, i en bostadsbebyggelse som inte brukar ha några restauranger.
”Där är det” plötsligt står vi på trappen och kliver in. Vi har hört så mycket om det här stället.
Stämningen är vänlig, inga gälla fyllskratt och menyn är, ja vad ska man säga, annorlunda, liksom Georgiansk.
Jag börjar med stora kulor av spenat och valnöt som ligger och gullar sig bland granatäppelkärnor och citronbitar medan hon tar några slags rödbetsgrejor. Jag går på med ett stort spett, det beskrivs som ett svärd, med grillade tomater, lökar och svamp plus några väldiga grillade korvar av nöt- och grisfärs och allthop på ett berg av Bulgur och sallad. Maria får grillade biffar av grovmalet kött och grönsaker.
Det är mycket och det är väldigt gott. Ingen dressing på salladen eller starka kryddor i maten, råvarorna får tala för sig själva.
Billigt är det inte. Min flaska med Georgianskt vichyvatten går loss på 60:- och då kan man ju tänka sig resten.
Nästa gång vi kommer hit, det blir säkert en nästa gång, ska vi pröva de där ballongerna, stora dumplings med goda grejor innanför degen. Vi noterar ett sällskap som hugger in på de där skapelserna och de verkar mycket nöjda.
Ett par kvällar senare går jag med Martin utför Tyska Brinken, gränden har torkat upp och det mesta av snön är borta. Tunnelbana till Hornstull och en kort promenad ned till Liljeholmskanalen och Debaser. Luften är klar, +2 och ett sällskap kvällsmåsar har sig över kanalen.
Av någon anledning har jag fastnat för brittiska ”Dry cleaning” och ikväll står de på scenen.
Det är mycket folk, entusiastiska människor som tjuter av upphetsning.
En urtuff gitarr som gör små riff, hoppar hit och dit, glider och studsar, det är mycket originellt och skulle ha varit jazzigt om inte volymen vore så alarmerande hög och att den backas av en köttig bas och en grym trummis.
Sångerskan är utstuderat knasig, vimsig och bisarr. Hon mummelsjunger, tokar sig och börjar kvittra.
Martin är väl inte helt såld men själv är jag lycklig, som jag har längtat efter levande musik, bada i ylande gitarrer och känna magen knådas av bas och trummor.