Klockorna slår genom sorlet, kyrkan är full, Maria och jag sitter någonstans i mitten, och tystnaden kommer först när Signe Präst säger att det nu är dags att lämna över Hans Wahlman till Gud och evigheten.
Han det handlar om befinner sig som aska i en urna därframme på ett bord, tillsammans med ett fotografi, några blommor och en hatt.
På första bänkraderna sitter hans mamma, en bra bit över 90, syster, bror och övriga släktingar.
Signe håller det bästa begravningstal jag hört, fritt från insmickrande skönmålningar och lallande trams. Så befriande.
Ett för tillfället sammansatt band sjunger och spelar, kantorn, en baddare på piano, målar med tangenterna varpå församlingen hänger med i några psalmer, sådana där moderna som flörtar hejjvilt med Frikyrkligheten.
När den sakrala delen av begravningen är över avtågar de flesta till Godtemplarlokalen där det serveras en alla tiders kalops med rödbetor, kokt potatis samt kaffe och tårta. Det blir mer sång och musik, poppigaa bitar och Afghanska sånger, de senare låtarna för att hylla att dörren i Hans och framlidna Kerstins hem stod öppet för de som flytt från krig.
Stämningen i Godtemplarlokalen är öppen och munter. Idag när folk inte har någon naturlig mötesplats och bara sitter och glor på dataskärmens Facebokuppdateringar gives här en möjlighet att träffas och prata.
När vi lämnar tillställningen låter vi, och vi menar det verkligen, som det där gamla skämtet när två äldre personer intygar varandra om att det var den trevligaste begravning de varit på.
Det är bara att hoppa på att Hans på något sätt var med och fick uppleva att han betytt mycket för många.