När det visas film i Sundsvall, 6 mil bort, är det bara att ta sig i kragen och nyduschad knalla byvägen ett par kilometer till busshållplatsen utanför brandstationen.
Luften är klar men laddad med höstfukt och lövträden är i stort sett nakna.
På 29:ans buss, en dubbeldäckare, sitter redan Maria. På väg från en arbetsvecka och gäspande har hon också tagit sig i kragen för att tillsammans med mig gå på bio.
Sundsvall ligger som en luguber förtätning av hus, bilar och människor, en stad på väg in i fredagsskymningen.
Vi skyndar över järnvägsspåren och hinner precis till Ruben Östlunds ”Triangle of sadness”.
Filmtiteln syftar på den triangel som bildas med ögonen som bas och i triangelns topp en besvärsrynka en bit upp i pannan.
Det blir bra mycket besvärligare än en rynka i pannan för de ytterst välbeställda personer som låter sig passas upp och leva lyxliv på en lyxkryssare.
Brutal sjögång får resenärerna att kastadkräkas upp sina ostron i floder av magsyreberikad champagne. Allt går åt helvete, båten sjunker och ett fåtal överlevande lever lite Robinsonliv på en strand. Någon upptäcker ett bättre sätt att leva medan någon annan tar sig till en ny lyxsituation på ett flott hotell.
Filmen är snarare några tillstånd än en berättelse som driver framåt. Mycket väsen för lite ull, om man säger så.
Efter filmen besöker vi Max hamburgersylta där Maria trycker in våra val på en apparat, vi får nummer 63 och sedan är det bara att vänta. Strilande mjukpop, pipet från matmaskiner och en ensam kille som utstöter knasiga ljud för att till slut tuppa av och somna.
21.37 tar X-tåget oss söderut. Mörkret har skruvat ett lock över landskapet men Maria ser en hel del stjärnor.
Blev vi då så mycket klokare eller lyckligare av detta filmäventyr, nej, inte alls, men vi är överens om att utflykten var väl värd besväret, och för tusan, syntolkningen jag fick i lurarna var toppen.