Någonstans i universums oändlighet, i ett litet solsystem susar en liten blå kula. Det är jorden och långt uppe på Norra Halvklotet sitter jag mellan Maria och Carine på godtemplarlokalen i Jättendal och blir en del av Folkteaterns i Gävle föreställning ”Hjärta av glas”.
På det golv där människor annars dansar ligger en massa jord. En av skådespelarna ger mig jord i handen, en gåva som nu bor invikt i ett papper i min kavajficka.
Stycket bygger på en Bayersk folksaga, om glasblåsaren som skapar ett fantastiskt rubinrött glas men som går och dör innan någon annan får receptet.
Det blir en allegori över allt som går förlorat men också en sång till möjligheten att allting löper i ett kretslopp och att det finns nya hemligheter hela tiden.
Textrader upprepas, det bökas i jorden, en droppflaska hängs upp, ännu fler textrader och allt i en otrolig ljudsmet. Det dunkar, piper och gnisslar. Det är fullständigt underbart.
Maria viskar, syntolkar, i mitt öra vilket också känns bra. Allt blir till ett.
Några i publiken är provocerade och menar att de borde stannat hemma för att titta på ”Bonde söker fru” men jag är salig och förundrad som efter en bra meditation.