Tifany växer upp i en sliten Mexitegelvilla, mamman sticker med en försäkringsagent och pappan, den hopplösa skithögen, lämnar henne vind för våg och drar till någon annanstans när Tifany är blott 5 år.
Flickan, som inte är tappad bakom en vagn, plockar kottar och säljer dessa hinkvis till ett kollektiv med rika akademiker. Dessa är utklädda till 1700-talstorpare och Tifanys kottar är av dem mycket uppskattade när de har dem som bränsle på kvällarna när de rostar pinnbröd, diskuterar relationer och storpolitik.
En dag när Tifany strosar genom ett skogsparti stöter hon på en björn. Denne är på dåligt humör och kommer, om hon inte sätter stopp för björnen, att äta upp henne.
Flickan kastar en sten i huvudet på björnen, träffar så precis att djuret får total hjärnblödning, står och vaggar, tittar vindögt, trillar omkull och dör.
Tifany, som är en överdängare när det kommer till slakt och finmekanik, tar ur björnen, inälvor, kött, skelett och allt. Innanmätet ersätter hon med en fiffig anordning som får björnen att röra sig hur naturligt som helst. Dessutom finns ett utrymme inne i den mekaniserade björnen där Tifany sitter i en bekväm cockpit och styr björnens rörelser.
Utrustad med denna skapelse springer hon på ett gäng med Bulgariska bärplockare, dessa flyr upp i träden medan den onde uppsyningsmannen gör på sig, svimmar och förvandlas till en saltstod.
Tifan, som nu är 8, lägger vantarna på uppsyningsmannens pickup, lastar ombord björnomobilen och drar vidare.
Av en händelse träffar hon en trevlig pojke och får ihop det med honom men lyckan är kortvarig då killen flyttar långt bort tillsammans med det årets lokaltidnings-Lucia.
Tifany strävar på, skapar sig ett bra liv och blir en legend med sin pickup och sin uppdragbara björn.
Sent omsider kommer pojken, nu man, tillbaka och de två blir åter ett, lever lyckliga i alla sina dagar och har det hur mysigt som helst.
Den här filmen saknade syntolkning men det gjorde inget för jag fattade precis vad som hände, hela tiden. När vi lämnade biografen grät publiken, snöt sig och svalde klumpar i bröstet, det var ju en sådan fin, ja jättefin film, en sådan som beskriver tillvaron i all sin komplexitet precis som den är, sorglig, vacker och alldeles fantastisk.
