Det sorlar på restaurang Sjömärkets brygga som aldrig tidigare. Det här är inte sommargäster, brunbrända seglare eller förstulna familjemiddagar utan känns mer som ungdomar från Nordanstig som för femito år sedan tjyvrökte bakom en skola, satt på stranden vid en eld och smuttade på hemkokat eller försvann in i buskarna för att göra vad de nu ville göra.
Jag var inte här på den tiden men jag kan känna pulsslagen för ungefär samma saker hände i Gävle där jag växte upp.
Nu förstår jag varför jag inte fick ha sandaler och att mitt skägg är trimmat.
Ulla, Maria och Carine utbyter lågmälda kommentarer om vilka som är här. Arlindo som sitter under en skarv i regntaket får lite stänk på sig och jag funderar på om jag ska ta Löjrom eller en Mellanfjärdsmacka med räkor och kräftstjärtar till förrätt. Eva, restaurangchefen, kommer fram och växlar några ord. Jag klappar henne vänligt på, ja vad är det för något, men en sådan här kväll är det mesta förlåtet.
”Krankmans”, kvällens begivenhet, kliver upp på scenen och jag förflyttas jag till mitt pojkrum där jag satt och bandade låtar från radion. Varenda låt sätter ett finger in i mitt hjärta och kittlar. Dylan, Stones, Specer Davies group. Det är ljuvligt och bandet är inte dåligt, inte alls, de måste ha träffats och övat en hel del under alla passerande decennier.
Sologitarristen Myhrer, pappa till slalomkillen, är grym och han som också spelar i ”De anfra” är klämmig. Jag njuter i fulla drag och sjunger med i Dylans:
”Ah, but I was so much older then,
I’m younger Than that now.”
Sedan kör de ”Pork sallad Annie” av han den där Sydstatsrockaren, nej inte Credence utan han den andra, Tony Joe någonting.
Avslutningsnumret är ”Going home” , ledmotivet i filmen ”Local hero”, det som Mark Knopfler knåpade ihop efter en Skotsk folkmelodi, Saxen brölar, fötterna guppar och regnet hamrar ot takplasten men allting är varmt och trivsamt.