Klockan är strax efter 05.00, solen stiger utsövd och med gnistrande ögon upp ur havet. Vi har just kommit till Sörfjärdsstranden och fåglarna har mycket på gång. Sommarvillorna sover och solen ritar upp en gata på vattnet.
Maria sätter fyr på gasolköket och mäter upp kaffepulver.
Det är helt enkelt en makalös morgon och som om inte det vore nog är det idag precis 71 år sedan jag kom ut ur mamma och hörde min första koltrast från någonstans ute i sjukhusplanteringarna. Ljuset var blått, det minns jag tydligt. Ute i väntrummet satt farsan i en svettig trenchcoat och kedjerökte John Silver utan filer. Han hade också med sig en kofta som han virkat, med träknappar och allt.
Nu sitter man vid havet, dricker kaffe och begrundar alltings förgänglighet.