Himlen är en uppgiven wettexduk som snyftar kalla tårar. Trots det är det skönt att iförd regnjacka och öronskydd knata bort längs Riggbacksvägen och upptäcka, för första gången denna höst, att vattenpölarna frusna krasar under fötterna.
Vid gamla lärarbostaden gräver Rickard Bergman upp potatis och det utan att bry sig om kallregnet.
Nära järnvägsövergången träffar jag Margot, på väg till bageriet för att köpa limpa, när Gunnar Jägbrant bromsar in. Han kommer från skogen och har en påse trattkantareller som han tänkt ge till första bästa person som han träffar längs landsvägen. Det blir både trattisar och limpa för henne. Det ÄR en fin dag, skitväder men ändå.
Sist på eftermiddagen plockar Carine upp mig, i Hudiksvall väntar Maria, och ikväll blir det teater. Riksteatern ger föreställningen ”X” och det kan bli lite hur som helst. Genuint bra och överraskande eller kultursmulor slängda åt en landsbygdsbefolkning som helt enkelt får nöja sig med vad den får.
Foajén på Folkets Hus/Kulturhuset är full av folk, det sorlas och visst doftar det parfym.
Föreställningen är underbart prövande, inget lättköpt plockgodis, även om en gubbe faller i sömn, med bildade människor som säger elaka saker till sina närmaste, men, mest talar de förbi varandra. Det påminner inte så lite om Lars Norén och Bergmans ”Scener ur ett äktenskap”. Evighetslånga dialoger bryts av med minst lika långa monologer. Det är riktigt odrägligt, men bra, väldigt bra.
Förra gången vi var på teater förekom det en naken karl vilket väckte viss uppståndelse men då det i denna föreställning ingick en spritt språngande kvinna var det inget särskilt med det.
Publiken är alldeles till sig i trasorna och applåderar till slut hejvilt och kanske ligger det i detta ett långt uppdämt Coronabehov, en längtan efter att uppleva levande människor som beter sig på en scen.