När sommaren går in för sista varvet åker jag med Maria, Carine och Arlindo till Silja, en väldigt liten by långt inne i skogen, för att lyssna på The Neighbours, ett Ilsboband.
För ett par år sedan fick jag frågan från, var det Häntextra?, om det hänt något trevligt den sommaren och jag svarade att jag varit i Silja, druckit kaffe och lyssnat på musik. Någon smartskallen på tidningen fick 2 och 2 att bli 5 för i blaskan stod det att jag åkt båt. Helt fel.
Silja är Jenny, hennes man, en gård med loge där det händer grejor och nu är vi där igen.
Himlen surar, vädret är inte ett dugg insmickrande och knotten tar sig in där huden är bar. Förutsättningarna är således inte det bästa men det är ändå trivsamt att Coronasäkert och glest spridda sitta på bänkar, fika och lyssna på musik.
Bandet spelar poppig country och är mest till sin fördel när de verkligen rockar. Trummisen Erland är en klippa.
Då det var denna dag 1977 som Elvis åt sin sista hamburgare bränner The Neighbours av en låt för att hylla mästaren.
Himlen släpper ifrån sig ett kallt regn och knottjävlarna står i så det kliar överallt. Sommaren är över, det bara är så, och det är skönt att åka hem i den varma bilen och släppa in katten Rufus.
En stund senare, när jag ska krypa till kojs, är det som att någon försöker bryta sig in i magen med en illa medfaren förskärare. Attackerna kommer i skov, vi som hade en sådan fin kväll, men nu har helvetet brutit lös.
Är det blindtarmen? Funderar på att tillkalla ambulans men det känns överdrivet.
Är det ett mordförsök? Jag har läst tillräckligt med deckare för att inse att detta mycket väl kan vara fallet.
Var Paninin som jag slukade till kaffet kontaminerad med något djävulskt gift, det är frågan.
Men varför? Borde jag sitta i en mörk källare och binda korgar istället för att godmodigt stryka omkring med två godingar, systrarna Ullmark/Gomes och en man som ser allt annat än fornnordisk ut. Vi befinner oss helt klart i SD-land.
Eftersom jag just läst några böcker av Carl Hiaasen om skumraskaffärer och försäkringsbedrägerier i Florida borde jag stämma serveringen i Silja tillbaka till planktonstadiet.
Mot detta talar att Jenny, hon som sköter rulliansen, verkar rar så det hela är nog bara resultatet av bristfällig hygien. Salamin i Paninin kan ha utvecklat fruktansvärda bakteriestammar.
Dagen efter är jag fortfarande knäsvag och illamående och det enda som återstår nu är några koppar med ett äckligt men välgörande Malörtste.