-1-
Solen hamrar, svetten rinner och hjärnan kokar. För inte länge sedan var det snöplogkanter, långkalsonger och ylletröja. Nu nästan inga kläder alls. Det är bara att tacka och ta emot.
Tillståndet påminner om en egendomlig berusning och någonstans i värmevågorna får jag fatt i Lundvall.
Det är kanske inte många som minns honom längre men han kom från en liten by, hade varken armar eller ben, höll sig i en fårskinnsfodrad låda och sköttes av sina elva barn.
Frun hade stuckit och klarat sig då hon och hennes make hade en så stark kärlek att hon höll på att gå upp i limningen. Lundvall kunde av förklarliga skäl inte ge sig iväg, han satt där han satt. Ibland blir det vara för mycket men man får ta det som det är.
Det här hände sig på den tiden då folk i alla byar menade att det endast var människorna i deras egen by som var något att ha medan folk från alla andra ställen i grunden var genomruttna.
Lundvall var inte av den ullen, han menade att alla oavsett hemvist hade sina för- och nackdelar. Barnen höll med honom.
Det hände sig vid den tiden att det i ett samhälle inte så långt bort drog ihop sig till mästerskapsturnering och från alla byar kom tävlanden. Här gavs möjligheten för var och en att sticka ut från mängden. Folk skrattade och pekade finger när de elva barnen drog in lådan med Lundvall i det febrila tävlingsområdet. Bondlurkar, pigor, lägre tjänstemän, ja till och med en och annan skollärare gick fulla av förväntningar och kråmade sig.
Lundvall låtsades inte bry sig om de som öppet visade sitt förakt för honom men givetvis tänkte han inte ställa upp i stövelkastartävlingen. Den grenen var inte hans grej, förståeligt nog.
En snusdräglande buse som sades vara en av favoriterna i stångstötningen kom fram och loskade i Lundvalls låda och sa något om missfoster. Det skulle han inte gjort för när de elva barnen var färdiga med honom sågs han blödande och full av blåmärken linka hemåt, Det blev ingen stångstötning för hans del.
Lundvall anmälde sig förstås inte heller vare sig till 100 meter, tresteg eller längdhopp, nej han inriktade sig på tävlingarnas kronjuvel, själva spottarmästerskapen.
Människor tittade vindögt och gjorde löjliga miner när de elva barnen drog fram lådan med sin pappa till grenen längd.
Den ene efter den andre skickade iväg sina loskor över tävlingsfältet. När det var dags för Lundvall var barnen knäpptysta, några bad för sig själva medan deras pappa samlade sig och slungade iväg en seging så långt att den hamnade på borgmästarens, där han stod på andra sidan tävlingsfältet, sko. Många av hans medtävlanden grät och slet sina hår.
Nu slutade folk att göra sig lustiga över Lundvall men ingen förmodade ändå att han skulle göra sig någon större lycka i prickspottargrenen.
På tio meters håll skulle de tävlande pricka en tallkotte. Spänningen var nästan outhärdlig och tävlingsledaren äskade tystnad när var och en gjorde sitt bästa men det var bara två plus Lundvall som prickade kotten. För att kunna kora en vinnare utökades avståndet till 15 meter och som mål var nu ett äpple satt på borgmästarens vanartiga sons huvud.
Det är knappast nödvändigt att påminna om hur det gick men Lundvalls konkurrenter spottade båda gossen i ansiktet och fick fulla av skam bevittna Lundvall när han prickade äpplet precis på den lilla klisterlappen, den som äppelleverantörerna alltid nödvändigtvis måste sätta fast på sina frukter.
Publikens jubel visste inga gränser när den femte dotter och den sjunde sonen i Lundvalls barnaskara sköljde av äpplet och höll fram det så att deras pappa kunde ta sig en tugga.
Borgmästaren, som också var chefsdomare, satte en lagerkrans av Lupiner på Lundvalls huvud varpå alla de elva barnen under sång och glam drog sin pappa hemåt.
Är det värmeslag? För säkerhets skull går jag in i skuggan och dricker vatten, den här värmen håller på att stiga mig åt huvudet.
-2-
Förmiddagsljuset fyller försonande Lundvalls rymliga kök. Det doftar limpa, sol och trasmatta. De elva barnen håller alla på med sitt. Några läser, andra handarbetar medan ett par spelar schack. En ser ut genom fönstret. Allt är stilla och alldagligt.
Det är så Lundvall vill ha det, livet är tillräckligt krävande som det är. Hans kalufs vippar över kanterna på lådan när det knackar på dörren.
Det är ingen trevlig knackning, varken påstridig eller ängslig men är det en ren knackning, knappas, det här är någon som tror att den vet hur man knackar och kommer undan med det. Personen har utan tvekan gått Den Stora Knacka På Dörrenkursen utan att få toppbetyg vilket i sig indikerar att det nu är av största vikt att ta det piano. Vad det än är som den knackande har i sin påse är det inte rent mjöl.
Lundvall harklar sig på ett sätt som får alla barn att bli vaksamma, upphöra med det de höll på med och när han ger ifrån sig ännu ett ljud uppstår en febril aktivitet när de alla, en efter en, klättrar ned i Lundvalls gap. Först är det de största som försvinner ned i mörkret varpå de andra i sluttande storleksordning kommer efter. De minsta överst så ingen blir klämd i onödan.
”Kom in.” Lundvall talar till den stängda dörren. När dörren far upp kliver en kvinna in, torkar sig på dörrmattan, tittar upp och ser uppfodrande in i Lundvalls ögon. Hans blick visar inga tecken på någonting indifferent är vad den är medan kvinnans ögon är skärskådande. Det är tydligt att hon inbillar sig att hon kan se in i Lundvall, hon bedrar sig, det är rena nyset men istället för att backa och komma på något kliver hon fram ett steg.
”Vi har fått en orosanmälan.” Hon försöker att inte låta trumferande, hennes chef har noga inpräntat i henne att ett sådant beteende kan vara kontraproduktivt men hon kan inte stilla sig.
”Så.” Lundvall låter sig inte alarmeras. I själva verket upplever han ett visst obehag då barnen i hans inre har börjat trängas och tävla om de bästa platserna. Det finns inte en skymt av dessa inre motsättningar i Lundvalls blick och besökarens strävanden är inte stort mer än som att slänga snöbollar mot en bergvägg. Det går upp för henne att hon är på väg att tappa greppet och kamma noll men än tänker hon inte ge sig.
”Jag vet nog vad som pågår här.” Hon stampar otåligt med foten. Lundvall får något roat i ansiktet och detta gör henne galen.
”Försök inte.” Hennes röst går upp i falsett. ”Det har kommit till vår kännedom att ni håller, för erat eget höga nöje skull, ett okänt antal barn och att här inte finns någon ordning.”
”Så.”
”Ja.” Hon ser sig omkring i köket och kan inte låta bli att lägga märke till den tillstånd som råder. Allt ligger på sin plats men inte på något tvångsmässigt vis, det här är ett upplägg som andas harmoni. Detta är dock inget som hon tänker sig luras av. Hon vet nog.
Hon kommer från ett gott hem med troende föräldrar men om sanningen ska fram var hon ingen stjärna i klassen. Tack vare att hon slet med sia läxor medan hennes jämnåriga var ute och lekte fick hon hyggliga betyg och goda vitsord för sitt arbetsamma sätt. Hon blev en mästare på att försaka och arbetade sig till en respekterad ställning. Det är knappast till hennes fördel att hon ser ned på slöfockar och att hon håller sig för att vara inte så lite klyftigare än andra.
Men vad hjälper det nu när hon står i detta kök och trevar efter orden. Hon kommer på sig med att vilja ropa skändligheter till mannen i lådan men hur skulle det se ut. Visserligen är allt tillåtet både i krig och elakt spel men nu får hon, för allt i världen, inte tappa masken.
”Vad var det där?” Det pågår ett allt högljuddare i kivande i Lundvalls inre.
”Tror bestämt att jag ätit något.” Nu vill han stryka sig över magen för att få dem att lugna sig där inne men vad hjälper det när han inte har några armar.
”Var det något mer?” Lundvall ser kvinnan djupt i ögonen. Hon biter sig i läppen. Hennes chef har poängterat att hon för Guds skull inte får stå och bita sig i läppen ute bland folk men nu åker föresatserna all världen väg.
”Ni ska få höra mer från mig.” Hon vänder på klacken och stormar ut ur huset. När hennes steg försvinner i gruset där ute börjar barnen, en efter en, klättra upp ur Lundvall. De tar fram rena handdukar och torkar av varandra. Det är lite kladdigt inuti deras far men snart återgår allt till det som var, alla fortsätter med sitt.
Frid råder åter i Lundvall hus.
-3-
Lundvall är förbaskat snygg i solglasögon och Panamahatt, ingen kan säga något annat och visst går kroppsstrumpan av läder ton i ton med hatten. Han har en dragningskraft som heter duga. Hans tidigare fru, mamma till de elva barnen klarade inte, som tidigare nämnts, att vara honom nära, packade sina väskor och reste gud vet var.
I Panamahatt eller utan utövar Lundvall en förödande dragningskraft på det motsatta könet. En och annan av samma kön har också visat intresse men de hade inget för detta, det borde de ha kunnat räkna ut, barnen är inte adopterade. Han dras ohjälpligt, som i det mesta till det motsatta. Innevånarna i huset fungerade som ett välstämt instrument, ett som inte sökte en klåpare bland strängarna.
Visst dök det upp kvinnor, särskilda sådana vars inre var sprickfärdigt av grumliga moderskänslor. Det var väl klart som korvspad att den där filuren behövde någon som tog hand om honom, det var i varje fall vad de inbillade sig och iförda självgoda leenden tog de sig rätten att nästla sig in i det Lundvallska livet.
Vad Lundvall i själva verket ville var ingenting de ägnade en tanke. Ofta var de födda i Jungfruns tecken, följde slaviskt horoskopens råd och hade en prydlig handstil men de var lika passionerade som ett svalnat grötomslag och begrep inte att deras sikt av skymd av egna behov och inte mycket annat. ”Bevare mig väl för barmhärtiga samariter” skrev Lundvall i sin notisbok.
Män skyggade inför Lundvalls predikament, möjligen på grund av att de skyggade inför vad de uppfattade som en synnerligen utsatt situation. Kunde hans tillkortakommanden vara smittsamma? Utan säkert svar på denna fråga föredrog de sig att hålla sig undan men visst kände de avundsjuka inför Lundvalls dragningskraft på kvinnor.
”Det var väl själva fan också” filosoferade en man vilken aldrig fick några ögonkast från kvinnor. Han behöll dock detta för sig själv för man vill ju inte framstå som inskränkt, det vill man inte.
Man ska emellertid inte sticka under stol med att Lundvall i vissa lägen utnyttjade detta med att många lade sig platta inför hans belägenhet, eller som det heter, funktionsvariation. När han först förvägrade att ställa upp i en backhoppningstävling hotade han att stämma tävlingsledningen och alla deras kusiner intill sjunde led om han inte fick delta. Funktionärerna korsade sig och skakade på sina huvudet högt däruppe vid hopptornets statpunkt. De förundrades över hur hans barn med ett sådant lugn spände fast lådan på ett par skidor, klappade om sin pappa och gav ekipaget en knuff.
Snart seglade han ut över åskådarmassornas andlösa uppskattning och gjorde en perfekt landning i en anslutande backe. Inga problem.
Nu ville Lundvall mer än att medverka i offentliga arrangemang, det blev jämt ett sådant ståhej och beslöt sig för att pröva något nytt.
En av de tidigare omnämnda sjukskötersketyperna, en som i sin iver att behaga Lundvall, hade medfört en, som hon trodde, tub med lustgas Denna hade hon stulit på lagret intill den förlossningsklinik där sagda kvinna varit verksam. Hennes anställning upphörde när hennes egenmäktiga förfarande kom fram ljuset, idag sköter hon, utan att själv få handskas med kassan, serveringen av kaffe och örtteer vid en frikyrkoförsamling.
Någon slipad tjuv var hon inte och hur det nu än kom sig lade hon, istället för lustgas, av misstag vantarna på en behållare med helium.
Det är idag knappt någon som minns hur denna människa gjorde sorti hos Lundvalls men det var väl något med att hon utan att visa känslor ändå försökte mörda barnen. Hela hennes levnadshistoria är full av hastigt avslutade engagemang men då hon inte lärt sig något av detta är det ingen poäng med att grotta ned sig i detta.
En dag råkar Lundvall, som brukligt är när man söker något annat, stöta på denna tub, och Lundvall får en idé.
Om detta ska berättas i nästa avsnitt.
-4-
Det var stilla i Lundvalls kök, barnen höll alla på med sitt men de kunde ändå höra hur deras pappa tänkte så det knakade.
Bakom Lundvalls halvslutna ögonlock pågick ett och annat, den saken var klar, men vad, det är bäst att ha det osagt. Att hans tankar likt en räv som har genskjutit en hare fokuserar på den ur gömmorna uppdykande heliumtuben torde stå höjt över alla tvivel.
Mycket riktigt, i Lundvalls inre pågick en febril verksamhet. Han såg hur barnen på sladdrigt sömmerskepapper skissade upp stycken som var och en kunde fogas samman till en ballong.
Men vilket material skulle duga till detta? Hans tankar gick till plastkassarna, de som barnen burit hem mat i och som nu låg hopvikta i en låda. Lundvall lade pannan i djupa veck och baren anade att snart kommer det, i vilket ögonblick som helst kommer en vision.
Lundvall såg för sitt inre hu en vackert spräcklig ballong, en vars buktande sidor lystes upp av alla de färgglada firmamärken, alla påminnande om de etablissement varifrån barnen hemburit såväl livsmedel som andra varor. Men, funderade Lundvall, skulle de där plastkassarna verkligen hålla måttet på hög höjd. Visserligen lovade fabrikanterna av dessa kassar att man utan problem kunde belasta dem med 25 kg, och gott och väl det, men aldrig hade materialet testas för ballongflygning. Lundvall tänkte om och skrinlade alla planer på, hur tjusigt mot himlen den än skulle avteckna sig på att med barnen hjälp skapa en väldig ballong.
Det var som att inte bara solljus utan att själva solen bröt in genom fönstren när bitarna föll på plats i Lundvalls huvud. Barnen betraktade lättade varandra, vad som nu än skulle hända var det inga dåliga grejor.
De visste förstås inte riktigt men anade, att vad som nu än skulle ske var det frukten av hans vurm och intresse för minimalism.
”Det är jag som är ballongen” förklarade Lundvall från sin låda.
Barnen förde nu ut, efter Lundvalls instruktioner, såväl hans låda som heliumtuben på gården. Det var en fin dag, vinden, varm men aningen syrlig, vände behagfullt löven i äppelträden och himlen var klarblå.
De elva barnen stod i en ring runt lådan medan dotter nummer tio stack ett gummimunstycke i Lundvalls mun och vred på kranen. Deras pappas läpparformade sig som en anaconda runt en dovhjort, hans ögon bulnade, rullade runt, föll på rätt köl allt medan heliumgasen fyllde hans lungor.
Det knakade till i lådan när virket sträckte på sig sedan Lundvall blivit viktlös. Barnen tog av sig kepsarna när Lundvall steg mot skyn. De visste att deras pappa inte var som andra pappor, direkt förvånade var de inte, men man skulle kunna säga glatt häpna, när Lundvall svävade mot skyn. Till och med de ständigt väsnandes kajorna på det Lundvallska husets tak höll snattran.
Lundvall kunde å sin sida, armlös som han var, inte vinka åt barnen men det var förstås inget nytt i deras liv.
Nu såg han landskapet där nere, åkerlappar, träddungar, åar och glittrande sjöar. Lundvall hade aldrig sett tillvaron från det här hållet och fann alltihop betagande. Aldrig hade han anat skapelsens komplexa skönhet.
Var det gasen eller det han såg som gjorde att han ville spricka, svårt att säga, men han lättade på trycket genom att rapa ut lite gas. I det samma tappade han höjd och närmade sig marken. Han såg en bastant och vackert bygd stenmur inrama ett antal kalkvita byggnader med röda tegeltak. Mellan husen bredde trädkronorna ut sig och han såg nunnor med skottkärror och odlingsredskap. Det doftade härligt av Lavendel, Rosmarin och Libbsticka. Brisen över odlingarna förde med sig skapelsens hela helande örtapotek och mer därtill.
Lundvall kom in på låg höjd över murarna men ingen, då de alla var fokuserade mot arbetet i jorden, såg Lundvall sänka sig mot grödorna. Det var när det knakade i plommonträdets krona som några av nunnorna såg upp och till sin oförställda häpnad upptäckte en, ja vad var det för något, som frasande föll ned på det att plommon och löv for all världens väg.
Det kan nu inte längre förtigas att barnen, innan deras pappa steg till väders, för att minimera hans vikt, hade tagit av honom hans kroppsstrumpa av läder. Det nunnorna nu såg, och de hade inte sett mycket av det manliga könet, Gud förbjude, var en stilig karl, utan vare sig armar eller ben men med ett ekipage som fick dem att flamma av rodnad. Det var detta och inte det faktum att han trillade ned från skyn som gjorde dem chockade.
En driftig novis, hon skulle senare få en guldstjärna i klostrets uppförandebok, lade ett tygstycke över Lundvall. Andra, somliga sedan länge praktiserande nunnor men mindre förtagssamma, föll på knä och bad för allt vad tygen höll.
Nunnorna, vars självbild övertygade dem om att de var beredda på allt, visste nu inte på besked. Deras mångåriga studier av de heliga skrifterna, deras fastetider och tagelskjorteövningar hade inte, trots att de med läpparna hävdade att de var öppna för mirakel, förberett dem för detta.
”Du får förlåta mina kära systrar, men idag slog du sönder deras världsbild. Lundvall tog emot en mugg Salviate som abbedissan, hennes namn är Matilda, förde mot hans läppar. De satt nu i hennes enskilda gemak medan klostrets övriga boende var fullt upptagna med att lägga band på sina upprörda känslor. Kapellet var sprickfärdigt av alla som försökte be sig ur den prekära situationen. Lyckligtvis hade abbedissan tagit sitt ansvar och härbärgerat inkräktaren från himlen.
”Guds vägar är outgrundliga” Abbedissan skockade och smuttade på sitt Salviate. Hon försäkrade honom att bud sänts hem till hans barn om att deras pappa var välbehållen.
Sedan en längre tid än vad båda kunde minnas, men visst var det så att de gått i småskolan tillsammans, hade de haft glädje av varandras vänskap.
Lundvall försökte se aningen skuldmedveten ut, ett sådant rabalder han förorsakat, men abbedissan bara log vänligt och försäkrade honom att det är sådant som händer.
Hon försvann en stund för att förrätta kvällsbönen och när hon återkom var det med en bricka fullastad med mat. Utan några krusiduller gav hon Lundvall mat, en handling som hon skötte lika bra som hans barn, där fanns ingen överlägsen hjälpsamhet, en självrättfärdighet som Lundvall under sitt liv som ben- och armlös kommit att hata.
Vid kvällskaffet ville hon dryfta några av klostrets problem.
”Här finns en nunna, mycket hängiven och duktig, hon har tydliga avsikter att efterträda mig när jag lämnar min nuvarande position men saken är den att hon för sitt liv aldrig kan tillstå att hon gjort, tänkt eller sagt något som är fel. Hon är i sina egna ögon fullkomligt ofelbar.
”Svårt fall.” Lundvall ger abbedissan ett medkännande leende.
”Inte har du väl trillat ned från himlen för att yttra självklarheter?” Abbedissan säger detta med läppar av torrt bröd.
”Kyss mig.” Lundvall kan för sitt liv inte begripa vad han fått detta ifrån men abbedissan fattar galoppen, tar hans nacke i sina händer och sluter sina läppar om hans. Det hörs små förtjusta flämtanden.
Hon trycker sin barm mot hans breda bringa och nu skulle hela klostret samfällt svimma när hon lyfter sin kjortel, föser undan sitt dok, ja iväg med hela rasket och låter sitt gräddvita hull nudda hans haka och styra sin ena bröstvårta in i Lundvalls mun. Himlens alla änglar spelar på triangel och ler.
Vad som sedan hände är inte upp till berättaren av detta att förtälja då inte ens Gud känner till den njutning som Lundvalls tunga kan ge.
När de en god stund senare ligger framför den sprakande brasan, han mellan hennes bröst och abbedissans händer som tankfullt smeker hans rygg.
”Men vad ska jag göra med den ofelbara nunnan?” Hon andas i hans öra.
”Med risk för att låta som en besserwisser, är det inte uppenbart?” Han kysser henne. Nu är de inte längre som torra brödkanter utan mer som fluffiga bakelser.
”Tror du inte att hon behöver kärlek, med den vidöppna sårbarhet som är dess innersta väsen, det är bara den som kan bryta ned den inbillade överlägsenhet som håller henne fången.”
”Inbilla dig inget Lundvall, men jag tror du har rätt.”
Följande morgon vaknade han ensam i abbedissans säng men strax efter att ha återkommit från kapellets morgonbön tog de vid där de natten innan slutat.
Efter förmiddagskaffet öppnades klosterporten och ett ekipage draget av två hästar, en nunna vid tömmarna och med Lundvall i lånad kroppsstrumpa, uppallad mellan vackert broderade kuddar färdades man i sakta mak mot Lundvall hem.
Barnen kom ut på gården, tackade nunnan och lastade av sin pappa. De pussade honom på pannan och återförde honom till hans fårskinnsfordrade låda. Så förflöt ännu en dag i Lundvalls liv.