Det ligger ett kaffesorl i bakgrunden när mitt barnbarn kommer till telefonen. Hon andas i luren.
”Tänk vad stor du blivit, 11 år, och jag minns när du var nyfödd.”
”Ja.” Pratar hon men en dåre, en som trots sin höga ålder inte fattat att människor växer. Jag inser min egen fnoskighet och tar ett annat spår.
”Vad har du fått för presenter?” Verkligen fyndigt.
”Jag fick ett par Converse.”
”Vad fint!” Nu spelar vi fyrhändigt för jag vet precis vad Converse är.
Men tidens gång begriper jag inte.
