Med broddarna färdiga att trä på kängorna sätter jag iväg på ett ädelt uppdrag.
Hans, som tar bilden, är själv på väg hem för att förvandla 40 l opastöriserad Fjällkomjölk till ostkaka. Förra helgen gjorde han lika mycket och den tog slut i ett nafs. Folk är som tokiga i den.
Jag var på väg att lära mig uppskatta denna Hälsingedelikatess men nu är jag åter svag för industritillverkad Frödinge ostkaka som ju är något helt annat. Men är man uppvuxen på Kalaspuffar så är man.
Mitt uppdrag idag, det är ju ändå fredag, är att uppsöka det lokala bageriet för att lägga vantarna på en låda rullrån och en förpackning Kanelrullade Chokladägg.
Med godsakspåsen i ena handen, pipan i munnen och broddarna säkert påsatta går jag hemåt längs den isiga vägen. Luften är skarp, frisk och nyper i kinderna.
En bil stannar på andra sidan vägen.
”Vad röker du för något?” Jag får lust att svara Moroccan men säger som det är:
”Greve Hamilton.”
”Får jag smaka ett bloss?” Det känns som om vi är på skolans rökruta.
Han kommer över på min sida och förklarar att han med hjälp av GPS är på jakt efter digitala skatter. Vidare säger han att det är otroligt att jag är jag. För mig, som alltid varit jag framstår inte detta så konstigt. Han fortsätter att prisa min bana som radioman, det är väldigt snällt, men smaka på min pipa får han inte. Har han inte hört talas om Anders Tegnell?
Tar det försiktigt i backen förbi Stefan Hansson, stelfrusna vägkanter är svårtydbara om man läser dem med käpp men snart tar jag höger på Åvägen och kan redan där föreställa mig en kopp kaffe och några Rullrån.