Mörbultad skriver jag dessa rader. Det hettar i ansiktet och benen ömmar.
Det började så här. Carine, Marias syster, körde oss till platsen, mellan Nyvallsåsen och själva Nyvallen, där vi avslutade den förra etappen av Valleden, den som sträcker sig 6,1 mil från Norrfjärden vid kusten till Hassela i inlandet.
Det är en fet Augustidag med allt som kan blomma utvuxet och markerna är fulla av bär.Torra stigar avbrutna av klafsigt blöta våtmarker.
Redan från början börjar allt spåra ur. Leden delar sig i tre stigar och ingen är märkt. Det är som att vara med i ett spelprogram, gissa rätt stig och nå ditt mål eller välj fel och hamna i mitten av ingenstans.
Det är då Börje ”Slangen” Olsson dyker upp. Han ska titta till några Älgpass och kan markerna.
”Titta här” säger han” Den här marken kallas av Länsstyrelsen för Impediment, men se vad som vuxit här. det är så många årsringar att jag knappt kan räkna dem.” Börje visar på en skaplig stubbe. Impediment heter mark typ bergshällar och mager jord där knappt något växer. Länsstyrelsen har fel.
Sedan visar han vilken av de tre stigarna som är Valleden och det är inte den vi skulle valt. Tack Börje.
Vandringen är omväxlande. Ibland stig, torr och hyfsat vågrät. Ibland gungande svampig och våt.
”Nej men titta” säger Maria och faller på knä vid ett generöst kantarellbestånd.
Medan hon plockar avlyssnar jag mitt mobilsvar. Då hörs bland andra Stanley som med gravallvarlig röst beklagar sorgen. Ringer honom och frågar vad han menar.
”Polarbröds bageri, det som brunnit ned.”
Stanley, som själv gärna gnager på Finskt rågbröd brukar mobba mig för att jag älskar Polarkaka. Inte hälsosamt menar han.
Leden är taffligt märkt. Maria spejar och på ett ställe går vi fel. Knatar fram och tillbaka längs en skogsbilväg. Tog färgen till märkningen slut, eller?
Det är då Hasse Söderström kommer smygande i sin bil. Han förklarar vilken stig som är rätt väg, via Bergsbodarna, till Prästbovallen. Tack Hasse och till Nordanstigs Kommun Turistavdelning går några minuspoäng. Behandla era vandringsleder med kärlek och omsorg. Snåla inte med märkningen!
Augustisolen tittar ned på Prästbovallen och vi slår oss ned på ett nedblåst stycke takplåt. Maria hänger mina genomsvettiga kläder på tork och sätter upp sitt gasolkök. Snart doftar det pannkakor. Hon steker en trave och vi äter dem med hallon, blåbär och svarta vinbär. Plus tomater, stekt potatis, och givetvis, Polarbröd. Kaffe och bullar.
Här hade vi kunnat stanna, sovit middag och satt upp ett tält men vi packar ihop och fortsätter.
Det blir för mig en pärsig vandring, kanske har jag druckit för lite vatten medan jag svettas floder och förlorar både vätska och salt. Men vem kan mena att livet bör enbart vara slätt och problemfritt?
Till slut, trots den slumpartade märkningen kommer vi ned till Ölsjön strax innan Hassela. Jag ligger på lastbryggan vid en bondgård och pustar ut medan Maria pratar med Lennart, det är han som med sin fru bebor denna gård. Själv är jag alldeles för trött för att blanda mig i deras samtal, jag är fullt upptagen med att bara finnas till. Tacksam över att jag packade ned en extra torr och varm t-shirt i ryggsäcken.
Vi ringer Max, Marias yngsta son, som efter en knapp timme rullar in på gården för att hämta oss.
Maria kollar sin mobil. Vi har gått runt 20.000 steg och jag känner mig, trots pärsigheten, ändå lite stolt och inatt,den saken är klar, kommer jag att sova gott.