Åska. En generös värmebölja, växtligheten som ett himmelskt parfymeri av dofter och fåglarna rusiga av sång. OK, visst, det föreligger en Coronapandemi men det är ju som det är.
Sommaren, som de allra flesta tragglat sig genom den mörka årstiden för att få uppleva, är här.
Men så är det detta med åska. Det knyter sig i hela kroppen.
Farsan brukade, när vi satt trygga i stadslägenheten, berätta om Faradays bur. En hobbyforskare ledde ned en blixt till en bur av hönsnät men då denna stod på ett material som inte var ledande tog det som var inne i buren ingen skada och det är därför man är trygg i en bil. Gummidäcken förvandlar bilen till en Faradays bur och man kan lugnt sitta i kupén och läsa ett gammalt nummer av Fantomen.
När vi var på landet, i Torsåker (det hörs på namnet att det är ett åskparadis), var farsan inte så kaxig. Morsan stod under ett utskjutande tak och skrattade åt blixtarna medan farsan och jag satt i bilen. Han kedjerökte sina John Silver utan och var vit i ansiktet. Själv var jag också skräckslagen och vi satt där som dödsdömda i väntan på Elektriska Stolen.
Vi räknade sekunder mellan blixt och dunder men när det blixtrade och small på en gång hoppade bilen och vi var övertygade om att livet nu var över, åskan struntade kanske i att bilen hade gummidäck.
Några timmar senare när faran var över fann vi att en tall femtio meter bort hade skalats som en banan.. Barken låg ihopringlad vid dess fötter och stammen stod naken.
Åskrädsla har inget med förnuft att göra och den som inte känner fasa kan le överseende. Det är en rädsla som statistik inte biter på.
Den åskrädde har sina berättelser, alla känner någon som var ute och flög när åskan slog till och i förra veckan dog det för övrigt hundra människor i Indien under ett helvetiskt åskväder.
Min mormor befann sig, enligt åsklegenden i ett hus någonstans när en kulblixt rullade in som ett djävulst bowlingklot och dödade alla utom mormor för hon var på toan.
En gång i Arbrå satt jag i telefon under ett åskväder när åska slog ned i en telefonstolpe hundra meter ned åt vägen och jag ryckte luren från örat lagom för att se en blixt, stor som en glödande snok, fara förbi ansiktet. Om jag hade haft luren kvar mot örat hade blixten gått tvärs genom huvudet och ut genom andra örat. Det fattar vem som helst..
En tant som drev ett sommarkafé vid vår sommarsjö blev så förbannad när det blixtrade ur telefonen att hon sänkte den i en hink med vatten. Det var väl inte så klyftigt men det var på den tiden man kunde få hem en Televerkare.
Den här sommaren är redan fet och präktig och vid den här tiden har den annars knappt börjat. Ska värmen fortsätta på det här viset kan det bara betyda en sak och därför ska jag nu leta fram mina rejäla gummistövlar.
Envar sin egen Faradays bur.
(Publicerad i Hälsingetidningarna 20200703)
Det var länge sen jag var med om ett riktigt åskväder, det har varit klent med den varan här i Matfors i år. Men en gång i tiden bodde jag på en gård mitt ute i skogen i Ånge kommun och där kunde det åska rejält. En gång när jag kom hem från jobbet möttes jag av min dåvarande man omgiven av en doft av grillad korv, men nån grill syntes inte till. Det visade sig vara karln själv som luktade nygrillat. Åskan hade slagit ner i elstängslet och klippt tråden som skulle hålla en rätt vildsint tjur inne. För att undvika att odjuret försvann ut på skogen sprang mannen ner i hagen och skulle knyta ihop stängslet igen och då small det en gång till just när han stod där med en trådända i var hand… Den karln bör hålla sig undan när det åskar för det har hänt flera gånger till att han fått sig en rejäl smällkyss när Tor varit i farten!