Det sägs, i Coronatider, att man gör bäst i att röra sig i närmiljön men när Maria och jag avverkar ännu en etapp på Valleden, den går mellan Norrfjärden vid kusten till Hassela i inlandet, möter vi inte en käft.
Jo ett rådjur, två tranor och några kor vars horn pekar rätt ut, som ett cykelstyre. Vi träffar också Per-Ola Norlin som lever karantänliv i sitt hus vid Ansjön. Han har just satt potatis och handlar mat via nätet, livsmedel som sedan hämtas på lastbryggan utanför den stora mataffären i Hudiksvall.
Lite tråkigt är det allt att leva i karantän, säger Per-Ola men detta liv måste vara ljusår njutbarare än att häcka i en tvåa i Rissne.
Vi började vandringen vid Västansjövallen, promenerade via Lortboan till Annsjön och vidare en flera kilometer riktigt seg uppförslutning, högt upp i landskapet.
Vi stannade, pustade ut och åt Fransk potatissallad, tomater,, ägg, Mozzarella, mackor med rökt skinka och drack kaffe med bullar.
Himlen blå, vinden frisk men rätt varm, lite myggor och på det hela taget väldigt drägligt. Så vackert att man får en klump i bröstet. Så långt från en blötkall Novemberdag att det verkar som liv på olika planeter.
Några fåglar flög runt, pep och stod i men varken Maria eller jag är några vidare ornitologer., svårt att säga vad de kallas men de hade vit mage, mörk överkropp och ett ljust streck på tvärsan över stjärtfjädrarna. Av deras larmande läten att döma behövde man inte vara med i SNF för att förstå att de hade ägg i ett bo någonstans.
Till slut, efter den sugande stigningen kommer vi upp till några vindkraftverk. Ståtliga monument över en framtid med förnyelsbar energi.
När vi knatat på detta sätt 1,3 mil. Är i alla fall min energi slut och vi sätter oss vid ett dike och äter upp resten av matsäcken.
Den sista etappen, den ända fram till Hassela, tar vi en annan dag.