FREDAGENS KRÖNIKA I HT

En hagelskur smattrar mot fönstren. Kort efter skiner solen medan vindbyar tar tag i verandataket. Katten Rufus går ut på trappen men skakar på huvudet och försvinner tillbaka in och lägger sig till rätta på ett element.

Det är, som många säger, Aprilväder fast i Maj.

Slår på radion och det kommer ytterligare program om Coronan. Jag är trött på all Coronabevakning. Längtar efter en gammeldags familjefilm där snälla människor muntert skrockar, solen skiner och kaffebrödet kommer doftande varmt direkt rån ugnen.

Tar på dubbla tröjor, yllekavaj och över alltihop en regnrock och styr stegen mot min vanliga promenadväg runt Jättendal.

En bekant röst hejar, det är bygdens store sångare Lars-Göran Wannberg, och vi blir stående, på behörigt avstånd, och pratar.

Av någon anledning kommer vi in på detta med den breda och den smala vägen, vilken är den rätta..? Inte ens han vars pappa var Pingstpastor vet med säkerhet.

Den smala borde vara bättre för den kräver aktiva beslut medan den breda föredras av den oreflekterat följer med. Hobbeyfilosofiska samtal hör byvägen till.

Vädret är tjurigt, en vredgad himmel släpper ifrån sig kalla skurar. Gles trafik och någon hejar från en dörröppning. Det är ingen konst att hålla avstånd men inte heller förut brukade de som var ute på promenad överfalla varandra med pussar och kramar. Så gör bara väldigt tillgjorda svenskar.

I en korsning där jag brukar gå lite fel kommer en dam, tar mig i handen och för mig över vägen. Hon är snäll, vill väl men jag önskar jag hade haft en flaska tvättsprit. Skyndar hem och tvättar händerna med diskmedel och varmt vatten.

Det enda som verkar helt klart i flodvågen av information är att man ska vara försiktig. Kan det gå till överdrift? Det verkar inte så. Jo förresten, minns en gång när Maria och jag skulle byta plan i Thessaloniki, lade flygplatspersonalen märke till att jag är synskadad och tvingade ned mig i en rullstol. Ganska vrickat eftersom det inte är fel på mina ben. När jag lämnade rullstolen och vi gick på upptäcktsfärd blev vi jagade av personalen. Som om inte det var nog kom en lastbil med kran, lyfte oss med rullstol och allt och körde ut på plattan och vinschade in oss i flygplanet. Det var fruktansvärt pinsam och ett exempel på hur säkerhetsföreskrifter kan gå för långt.

När jag var programledare för ”Ring P1” brukade jag påstå att jag varje dag plöjde ett antal tidningar. Det var bara delvis sant för i själva verket läste/lyssnade jag på romaner. Det är i dessa man får inblick i Livet.

Hittar en bok av Hanne-Vibeke Holst som heter ”Som pesten”. En dansk läkare börjar på WHO i Genève och flyttar dit med sitt barn och en slashas till man. Samtidigt utbryter en pandemi, en hemsk influensa, människor dör, gränser stängt och hela jorden hamnar i ett dödligt chocktillstånd.

Danskan upptäckte att sjukdomen i huvudsak drabbar mörkhyade ungdomar. Det blir intriger inom WHO, få vill kännas vid fakta. Danskans man börjar knarka, läkemedelsföretag smider ränker, den knarkande slashasen börjar ligga med en maffialedares fru och över allt den förfärliga pandemi.

Trots att boken på sitt sätt liknar en såpa är den så isande aktuell och jag slukar denna runt 23 timmar långa ljudboksskräckskildring av något som idag är verklighet.

Ändå kom boken på papper 2018 och påpassligt nog, som ljudbok just denna dramatiska vår.

Har Hanne-Vibeke Holst profetiska egenskaper? Det förefaller så men i boken dyker ett vaccin upp och det har vi ju inte.

Till dess det kommer får man ligga lågt, ha social distans och tvätta händerna.

Viktigt är också att ha ett gott kaffebröd, dricka kaffe och läsa en bra bok. En liten tröst är också att värmen verkar vara på väg tillbaka.