Vinden är len och varm, doftar tidig vår, kavajen är knuten runt midjan när jag sätter iväg längs byvägarna. Det får vara slut med stugsittande karantän.
Den här veckans projekt är att öppna upp och återta världen, röra på påkarna och andas frisk luft.
Gick för ett par dag sedan för att lyssna på bäcken. På väg hem hamnade jag på rygg i ett dike, klättrade yr upp och kom ur kurs. Vilse i pannkakan. Hörde att närmsta grannen var ute och grejade med något men kom inte till min undsättning. Vet ju inte till 100% att han såg mig men åt andra sidan är han inte känd för sin empatiska förmåga.
Ringde M på Facetime och höll upp telefonen.
”Ser bara din hals, vänd på telefonen.”
Vilket jag gjorde, hon såg min position i direktsändning, kan den lokala geografin och ledde mig tillbaka, från att ha varit riktningslös på en äng, tillbaka till byvägen.
Idag går det bättre men vid Bäckmans går något fel. En röst ropar över åkrarna. Sedan ringer telefonen, det är ropande rösten, den tillhör A, han ser mig tvärs över åkrarna, och han ber mig vända helt om. Han är verkligen snäll och han säger hur jag ska gå.
Hittar till Djurstabacken och snart är jag på Mellanfjärdsvägen. Trafiken, som annars är gles, är nu praktiskt taget obefintlig. Knatar längs vänstra kanten ända bort till Kyrkan. Där, vid Kyrkan eller vid g:a skolan, sliter en väldig gräsklippare sönder alla ljud och jag går fel men tack vare solen, som känns mot ansiktet, hittar jag åter vägen och allt går ganska bra till korsningen vid g:a Konsum,
Försöker stoppa några bilar för att fråga om jag är på rätt väg men de kör bara förbi. Tänker på att det nog var så att vara Spetälsk. Omgivningens beröringsskräck som en oöverstiglig mur. Irrar lite tills ett par kraftiga händer för mig i rätt riktning. Det är I som själv tillsammans med K bor i huset där en gång Konsum låg. Tänker oroliga Coronatankar, önskar att jag hade handsprit, nu när hon tagit i mig. Jag blir stirrig och nojig av den här Pandemin.
Vandrar vidare längs Landsvägen, passerar järnvägsövergång och tar till höger upp längs g:a Riks 13. Räknar hundra steg efter den tredje vägbulan, tar till höger och går Åvägen ända hem
Känner mig nöjd. Det är få steg för världen men många för mig.
Det är så obeskrivligt skönt att åter vara i rörelse. Känna vinden tillsammans med solen mot huden och känna alla goda dofter.