Jag vaknade i Marias säng i Knarp och tänkte på Cevapcici. Det är en Balkanrätt jag inte fått sätta tänderna i på många år. Och som jag var på väg till Stockholm bad jag Felix googla och det visade sig att en sylta nära hans bostad vid Tranebergsbron serverade denna rätt.
Så Felix hämtar mig i Gamla Stan och vi går ned genom gränderna, tar höger mot Norrmälarstrand och går hela vägen förbi Rolis och Fredhäll för att slutligen hamna i Traneberg.
Felix säger att själva stället vi är på väg till verkar sunkigt, ja rentav snuskigt, men jag framhärdar. Måste bara få äta, hur det nu stavas igen, en gång till.
Stället är tapetseras med skärmar som visar Engelsk ligafotboll och ölreklam. Vi beställer.
Bakom oss sitter ett riktigt skönt gäng. De har säkert gått i samma skola, jobbat på samma jobb och nu är de så där vardagsalkade och sitter och gafflar om sport och pensioner. Det känns som att hamna i en vardagsrealistisk film av Bo Widerberg. Bredvid sitter en farmor, barnvakt åt en 4-åring, hon äter glass, medan farmorn själv dricker en öl. Det visar sig att hon brukar klippa flera av gubbarna.
Det är underbart, jag älskar varje sekund.
Efteråt går vi hem till Felix och Cornelia och dricker kaffe. Cornelia laddar ned en app åt mig. Den heter Karma och genom den kan man köpa jättefin överbliven mat, sådan de ändå skulle slänga, till ett lågt pris. ”Under Kastanjen” t.ex. är anslutna.
7 km har vi gått och dessutom ätit den där rätten, den var inte så god, och varit med i en gammal Svensk långfilm.