Egendomligt januariväder, ingen snö förhållandevis varmt och det går åt så lite energi att nästa elräkning inte kan bli en svår chock.
Tomt i kylskåpet och tomt i plånboken, Julens mat- och penningrullning är över. Skinkan är slut och den allra sista sillbiten är borta.
Under svåra hungerperioder genom tiderna har det hänt att folk inte bara ätit bark utan även kokat sina skor. Det där är inget för mig för jag har läst om hur gräsligt ont i magen de fick av den där påvra dieten.
Väger katten i famnen och klämmer på skinnet. Inte mycket mat där innanför den lurviga pälsen. Det är klart, finhackad och långkokt med en lök och några potatisar kunde det bli någon slags kattsoppa.
Men man äter inte upp vänner, man gör bara inte det och att ha honom som värmekudde i sängen är obetalbart.
Grannarnas katter är heller inte att tänka på. De är sluga rackare som inte faller för billiga tricks och att fånga dem är på Lodjursnivå.
Grannens hundar, nej jag menar inte Anders och Lenas hundar, de är rara, är en annan sak. De är inte mina vänner, skäller hysteriskt instängda i sin bur så högt att man inte hör vad man tänker när man går förbi på byvägen.
Att snara en av de där bestarna kan inte vara någon stor sak. Hundar är i allmänhet korkade och låter sig lätt luras. På med en kraftig gummisnodd runt den skällande käften och så bär man hem fanskapet, drar ned rullgardinerna och tar fram knivarna.
Under min tid som slaktarassistent åt den dåvarande byslaktaren Ivar Bälter i Arbrå lärde jag mig grunderna i detta hantverk.
Det var mest grisar och får på den tiden, men en hund, hur svårt kan det vara?
Själva grovjobbet får ske i duschen med dess golvbrunn och tillgång på rinnande vatten.
Nu har hunden skällt färdigt och jag bär den flådd och urtagen till köksbänken där finliret ska utföras. ”Vår kokbok” min köksbibel, har inga styckningsscheman för hundar men får och hund går på ett ut.
När det gäller tillagning vänder jag mig till de som har mest erfarenhet när det gäller att kalasa på hund: Koreanerna.
Kör Google Translate på några Koreanska hundkokböcker och får fram flera förmodligen läckra rätter.
Koreanska kryddor ingår inte i min köksutrustning men salt, peppar och ketchup går säkert också lika bra. Currystuvad gatukorsning doftar ljuvligt. Den helstekta vitlöksspäckade Jämtspetsbogen likaså. Svansen kan med fördel rakas, marineras i vinäger och olivolja varpå den placeras, som piffig dekoration, ihoprullad som en krona på det helstekta hundhuvudet.
Nu ringer jag runt och bjuder på middag men när jag berättar om vad som vankas på matbordet har de tyvärr ingen möjlighet att komma. De är förskräckligt upptagna. Visst är de hungriga men de måste ändå tacka nej.
Så här står jag bland en massa fina rätter och jag inser att jag får frysa in det mesta.
Men mat har jag, och det ända in i februari.
En annan bra sak är att det är alldeles tyst när jag är ute och går längs byvägen.