Det är en klar och vindstilla januaridag. Ingen snö men broddar på för man vet aldrig.
Viker av från Åvägen, förbi Stora Granen, in på Riggbacksvägen, blir stående och småpratar med Anders innan jag fortsätter förbi Jangards, Jörgen och Carina i riktning mot Bäckmans och Djurstavägen. Möter en kvinna. Hon är också ute och promenerar. Vi utväxlar hälsningsfraser och jag frågar hur det står till med henne. Hon svarar inte:
”Det knallar och småspringer” eller ”Huvudet upp och fötterna ned” utan:
”Jag är sjukskriven efter att ha gått genom behandling mot leukemi.” Jag som känt mig aningen gnällig hör henne berätta, klart och osentimentalt.
Plötsligt känns den här dagen mera verklig (och jag mindre gnällig). Vi tar adjö och väl framme vid Djurstavägen svänger jag av, förbi Hans-Åke, ned mot Mellanfjärdsvägen, den asfalterade landsvägen. Broddarna gnisslar mot asfalten, några bilar passerar och jag tar sikte på kyrkan, passerar den livliga bäcken.
Nu börjar det trassla med mitt navigationssystem, tror jag känner gruskant med käppen men det visar sig vara strängar av grus om bildats mitt i vägen.
Ett par bilar stannar och föraren förklarar att jag går mitt i vägen. Allting känns mycket osäkert och broddarna är inte till någon hjälp. Passerar förmodligen kyrkan och kommer en bit till när en tredje bil stannar och säger att jag går mitt i vägen. Han heter Mattias, bor i Håcksta bortanför Snickeriet och aningen darrig i benen ber jag honom skjutsa hem mig. Inga problem.
Jag tänker lite skuldmedvetet att jag gav upp att gå hela sträckan men ibland måste man rätta sig efter sin begränsningar.
När vi står utanför min port ser han min bronsskulptur och han säger att han snidar i trä. Den Österrikiske Psykiatern Viktor Frankl delar upp, grovt sett, människorna i två kategorier: De anständiga och det oanständiga och det är ingen tvekan om att Mattias är bland de anständiga.