Det haglar glosor på många språk när Susanne och jag går Västerlånggatan fram. Vi ska luncha på Formosa vid Kornhamnstorg.
Väjer för en grupp Italienare, promenerar in i en Tysk osv. Medan jag börjar hamra med käppen berättar jag att Urban, som jag åt middag med på Zum Franziskaner igår kväll, köper sitt kaffe hos Christer på Caffellini för 570:-/kg.
”Du skojar!”
”Det är dagens sanning.”
”Men jag köper mitt kaffe för 260:-/kg på Sibyllegatan, och redan det är dyrt.”
”Ja, Martin som jag träffade igår sa att gränsen går vid 50:-/kg.”
Susanne flämtar.
”570:- Det var det jävligaste.”
”Kom” säger jag ”Så går vi in och frågar Christer själv.”
Sagt och gjort. Strax är vi inne hos mannen som säljer kaffe, väldigt dyrt.
Susanne böjer sig över disken som en svulten katt och Christer är en mus där han hukar undan anfallet.
”Men” stammar han och biter på läppen, ”De olika kaffesorterna som ingår i kaffet rostas separat, och, det är dyrt att köpa in”.
Så där håller det på men allihop skiljs som vänner och faktum kvarstår. Christer gör det godaste kaffet i stan och inte är det dyrt heller, om man bara ska ha en kopp.