Regnet hänger i luften, regnkläder i packningen, när vi färdas Norrut, viker av in i skogen och krypkör längs några vägar som knappt är några vägar.
Här någonstans, för ett år sedan eller två, hittade vi, d.v.s. Maria en massa Kantareller här någonstans. Hon har bilder i sin telefon men mycket skog är avverkad och naturen har bytt ansikte.
”Jag tror det är här.” Hon parkerar, jag lägger händerna på hennes axlar och så rätt in i skogen eller det som finns kvar av den.
Grenar vispar i ansiktet, det knakar i kvistar och ibland är det väldiga kuddar av fuktig mossa. Nedför kanterna på en brant ravin. Det doftar skog så man blir yr i mössan och i ravinens botten porlar en bäck. Hon lägger delar av ett nedfallet trä som bro men jag missar och kliver i vattnet. Det gör inget för det är varmt och ingen har dött av att gå kippskodd.
Vi fortsätter zickzack uppför motstående slänt, jag sätter mig på en stubbe, kontemplerar, lyssnar på skogen och tänker ingentingtankar medan hon går mot det som kanske är det där Kantarellstället med stort K.
Efter en stund är hon tillbaka med tre-fyra kilo Kantareller. Vi är vid Kantarellernas Förlovade Land!
När regnet satt igång på allvar har vi traskat samma väg tillbaka och ett par timmar senare, när regnet växlat upp till Monsunregn, sitter vi hos barnbarnen Theodor, 10 år idag, och Thilda, dricker kaffe och äter tårta.
Hemma på bänken står en stor korg Kantareller.