Dalgången är fuktvarm, sommaren fet och utvuxen och det pirrar i magen när Klas-Göran plockar upp mig för färd till Jättendals kyrka. Begravningar är helt enkelt inget vidare.
Nu är det Bernt som ligger där framme under ett hav av blommor. Min vän och favoritgranne. Människor är aldrig så fina som när de avlidit men Bernt var toppen och han lämnar ett tomrum, och lyckligtvis, många glada minnen.
Efter kyrkan blir det vidare spisning i Församlingsgården. Klas-Göran åker hem för att ordna något och Inger-Britt, hans syster, tar över som min ledsagare.
Fisksoppa med lax och räkor samt kaffe och gräddtårta. Sång och musik. Inga långrandiga minnestal vilket var skönt eftersom man då får ha minnet av Bernt för sig själv.
Tack Täppas,det var fint skrivet om Bernts sista färd, hälsningar från Kerstin.