Skallen är full av skit. Visst har man sett filmen, för länge sedan, och nu läst den förskräckliga boken, ”Floden om natten”, en forsränning som slutar i katastrof, men nu är nu och det är nu Björn Mårtensson hämtar oss där vi lämnat vår bil och kör upp oss till Kubbetrakten.
Den här ån är lugn som sirap, och snirklig.
”Ibland är det sådana krokar att man kan möta sig själv” har Ann-Catrin, innehavare av Bredbyns Gästgiveri, upplyst oss om.
Det känns ändå lite kymigt i början, Man vet ju aldrig. Varg är nog ingen fara men när som helst kan det komma en björn på riktigt dåligt morgonhumör störtande ur skogen.
Björn önska oss lycka till. Maria sitter i bak, gnolar, paddlar och styr. Jag sitter i fram och paddlar. Böjer på skallen om Maria varnar för utstickande gren.
Vi färdas i den ravin ån skurit ut i landskapet. Vädret är bra. Inte för varmt, och blåsigt vilket håller undan myggen.
Vi slår läger på strandbankar, dricker kaffe och äter Polarmackor.
Det tar sin tid. Vi startar vid 10 och är framme i Flarke vid halv sju.
Ömma i våra rumpor, det är hårt på sittbrädet, men annars inga problem. En härlig färd där man i lugn och ro kan vara närvarande och samtidigt låta tankarna ströva.
Efter 18 km är vi framme och drar upp kanoten. Björn kommer för att hämta farkosten och vi kör in till Bredbyn i det där sköna tillståndet som man befinner sig i när man verkligen rört på påkarna och varit ut en hel dag.
Blöt om skorna? Vad spelar det för roll.