En stor Pingvinklädd gubbe knackar taktfast på kanten av en liten trumma. Andra instrument tillkommer och snart är det ett sådant pådrag att håret fladdrar.
Det är så mäktigt att jag glömmer att ha ont i det förbannade kattbettsbenet.
Maria och jag, vi sitter bra, befinner oss i en fullsatt Berwaldhall när ST:s Symfoniorkester framför Shostakovich ”Leningradsymfonin” och musikupplevelsen är underbart omtumlande.
Den unge dirigenten Carl Mäkelä, Maria berättar att han har mittbena, dirigerar denna kanske 60-personsorkester, vad jag begriper, både med tonsäkerhet och exakthet.
Det var i fredags kväll, Maria hade just kommit till stan och jag var en gnällgubbe med svullet ben och ont. Taxi till Berwaldhallen men efter konserten var jag så igång att vi gick till Karlaplan och tog T-banan till Gamla Stan.
Hela helgen har vi nynnat: Pa Pa Pa Pam Pam från första satsen i symfonin.
Annars lågvatten. Vi kunde inte ta, som planerat, långa promenader. Martin och Amanda på middag med spenat och Fetaostfyllda Canneloni vilket var så gott att nackhåren reste sig.
Legat i sängen och läst/lyssnat på ”Den Engelska patienten” av Michael Ondaatje.
En förstärkt och förnyad PC-kur från Serafen har gjort att svullnaden, i alla fall lite, har gått tillbaka.
Varför kan inte Rufus borsta tänderna och gurgla sig sedan han slukat en Råtta?