Veckan innan plöjde jag några böcker av Linwood Barclay. Det var som att gräva i en påse perfekt blandat lösgodis. Kanadensisk mjukthrillers som går in genom ena örat och ut ur det andra. Ändå bra. Men godis är gott.
Magen krånglar och jag har sjukläger hos Maria. Hör hon donar med sina grejor, det är helande på sitt vis, och det enda som kan skingra tankarna på magontet är mer boklyssning.
Klämmer ännu en Linwood Barclay, Chase, som är på Engelska och mycket ungdomlig.
Väntar på att lyssna på Jonas Gardells ”Till minnet av en villkorslös kärlek.” Redan när jag lyssnade på de första minuterna insåg jag att den boken är så väldigt bra att det måste finnas plats i mitt inre för att ge plats åt en förmodligen storartad läsupplevelse.
Börjar med, och kommer snabbt in i ”De osynliga” av Lars Jacobsen, tips från Karlsta-Maria, och förflyttas till en ö långt ute i havet längs Nordnorska kusten.
Rapporterna under helgen med det trasiga Kryssningsfartyget gjorde att textrader från Mikael Wiehes Titanicmelodi kom upp i huvudet.
På ölivet som skildras i Jacobsens bok får inga några gratis glas champagne och där finns storartade rader. Sådana där som man bara begriper om man kopplar bort det rationella tänkandet:
Träden växer upp i himlen
Och stjärnorna ligger gömda under snön
Är det träden som gömt stjärnorna?