En gång var jag rädd för upprepningar. Det skulle vara nytt hela tiden.
Men det är lika roligt varje gång jag besöker Hagabergs Folkhögskola i Södertälje.
Jag möter människor som håller på att förlora synen, en fullständig omritning av livskartan, och något lite har jag lärt mig och som jag försöker dela med mig av.
Grundbulten är acceptans. Det är först när man blivit bekväm med sin nya belägenhet som man kan gå vidare.
Direkt efter föreläsningen åker jag till World Class Slussen, ror som en galning i en timme och lyssnar på The Band från Spotify.
Hur många gånger har jag inte stretat i roddmaskinen och det är lika skönt varje gång.
Mot kvällen dyker Felix upp, han har just fyllt 30 och vi äter en brakmiddag på trånga, charmiga och svindyra ”Pastis” på Köpmangatan 1, alldeles i backen vid S:t Göran och Draken, ned mot Österlånggatan.
Han får en tavla ”Shadows” av Mats Pehrson och vad gäller Upprepningens Magi är det ändå bara en gång i livet man fyller 30.
Felix äter Sniglar medan jag kalasar på en gratinerad Löksoppa.
