”La Vida” utbrister taximannen som tar mig från den privata, svindyra, sjukhuset i Maspalomas till det, svindyra hotellet ”K10”.
Jag har berättat för taximannen, på usel Spanska, att jag och min fru, Maria, hade checkat in, passerat säkerhetskontrollen när Maria svimmade, slog huvudet i golvet. Jag fattade ingenting förrän någon sa, Täppas, din fru ligger på golvet.
Knalltransport till Flygplatsdoktorn, ambulans till sjukhuset i Maspalomas.
Jag har suttit på S:t Görans akut en natt men det var som en tyst retreat jämfört med detta.
Alla jävla Spanjorer skrek i munnen på varandra, Maria försvann in i ett undersökningsrum där jag inte fick träffa henne och sedan kom ännu fler Spanjorer och skrek. Fick ingen kontakt med någon, oroade mig för Maria och frös.
Efter fem timmar får jag komma in till henne. Hon är lite groggy, uppkopplad med två dropp men ändå rätt ok.
Vi ligger på hennes säng. Ospanskt.
Om vi varit i Sverige hade de rullat in en extrasäng åt maken.
Inte här. Tar in på ett flådigt hotell, någonstans i övre charterklassen,
beställer lax av roomservice, känner mig trygg över att Maria hamnat på ett bra sjukhus och somnar.
”La Vida” Som taximannen sa.