Det är så tyst, förutom Kajorna i Bastuparken, i huset på Själagårdsgatan i Gamla Stan.
Det är så tyst att man skulle kunna hör en mus kissa på en bommullstuss. (Metafor snodd av Richar Brautigan)
Nu åter i Hälsingland är jag i ett hus som pratar. Det knäpper i de gamla timmerväggarna, susar från något rör och Farfarsklockan på köksväggen tickar och mäter ut hel- och halvtimmar.
Stockholm har sina fördelar. Satt i timmar och rodde på gymmet, pratade böcker, mest Margaret Atwood med Selma på ”Under Kastanjen” medan jag åt diverse läckerheter som, med all respekt, inte serveras Norr om Dalälven.
Turisterna har lämnat gränder och när jag söker min port erbjuder en kvinna sin hjälp.
Hon kommer från Uzbekistan och när jag frågar vad hon heter, svara hon mumlande:
”Tasken.”
Jag blir aningen betänksam men förstår att hon kommer från Tasjkent.
Annars var det väl inte så mycket.
Skönt att vara åter i Hälsingland, äta Älggryta med Maria och lyssna på vad huset har att säga.
Plötsligt sitter Hans-Åke vid köksbordet