Efter en prövande tid, ont i lårbensbrottet och ett urtråkigt stillasittande kommer jag för för första gången på länge till World Class Slussen.
Det är som att komma hem. Judith i Repan hejar, PT-Maria och några random gubbar hejar. Värme strömmar emot mig och jag får en kopp kaffe och ett äpple av Judith.
Det känns som första gången men ändå inte. Allt är så välbekant och PT-Maria fattar genast galoppen med vad jag behöver träna.
Träffar L8 Baker, som jag lärt känna på gymmet och som blivit en vän, det är hur kul som helst.