Solen är överallt. Värmen är bedövande.
För några månader sedan låg snön dryga meterdjup och de ihopplogade snöhögarna var som fjällmassiv.
Nu krasar gräset under bara fötter. Växtligheten som annars borde vara saftig är spröd.
Sniffar som en blodhund i brisen. Ingen brandrök. Skönt. Det går knapptt att föreställa sig de förhållanden som råder tio mil bort, inåt landet.
Åt middag med Hans-Åke igår kväll på ”Sjömärkets” sommarveranda/brygga. Gravad Oxfilé och en Spansk Grisrätt. Småprat och trivsamt.
Drack, till skillnad på besöket på samma ställe i lördags, inga alkoholhaltiga drycker. Det var lika gott ändå, och billigare, då jag varken tog det dyraste på matsedeln eller sköljde ned den med ölet ”Höga kusten”.
Kom hem, Hans-Åke levererade mig vid porten, läste/lyssnade ut Isabelle Alliendes ”En ovanlig sommar”, bra men hopplöst missvisande titel, och somnade som en stinn galt.