Telefonens väckningssignal sliter sönder en dröm, river itu den som ett stycke tyg, och visst ja, det är nu vi ska upp, iväg och vara med när solen går upp ur havet och klättrar över Sörfjärden.
Kvällen innan åt vi middag på ”En liten sjökrog” i just Sörfjärden, jättegod mat och fullt av folk. Entrecote med Pommes de Gnarp med sparris och friterade rödbetsflarn och till slut en liten syltburk med Gräddpudding och jordgubbar.
Det var då det, bäst minns jag efterrätten, men nu är klockan strax efter två på morgonen och ute är det +3, tjyvkallt.
Carine tassar in och både hon, Maria och jag, talar med låga nyvakna röster. Allt känns skört vid denna tid.
Vi parkerar vid ”En liten sjökrog”, nu tyst och öde. Promenerar en bit ut längs piren. Måsarna ropar, kylan biter i kinderna, det luktar bräckt innanhav och små vågor skvalpar mot stenarna.
Men var är solen?
Systrarna beskriver färgskiftningarna över himlen, från lila till rosa, och snart börjar det glöda i några trädtoppar.
Vi byter position, färdas Söderut längs stranden, och nu har solen redan klivit upp ur havet. Lysande som en väldig frukt. Bästa scenshowen, helt klart.
En knapp timme senare ligger vi aningen frusna åter i sängarna.
Sover till långt in på förmiddagen och så känns det som om jag varit med om något alldeles extra, och dessutom, på ett egendomligt vis, fått en extradag till skänks.