Stefan Hansson går och röjer i diket utanför sitt hus, Ramhans. Jag går förbi, vi börjar prata.
Av någon anledning kommer vi in på detta med direktsändning, skarpt läge och total fokusering, han är en hängiven ”Ring P1”-lyssnare.
”Ibland är det nu eller aldrig” säger Stefan och fortsätter, ”Jag fick i uppdrag att slakta ett par köttkor, när jag kom fram till gården visade det sig att korna var förvildade och tålde inte folk.
Koinnehavarna såg ut som om de var direkt hämtade ur ”Den sista färden” det var bara banjon som saknades.
Det visade sig vidare att korna var ute på en äng, ett helt gäng med kor, och de två som skulle slaktas stod i mitten.
Men hur ska jag klara det här undrade jag uppgivet. Det gick inte att komma närmare korna än 120 meter.
Du får ta dem med älgstudsarn’ sa en av banjosnubbarna och satte ett vapen i mina händer.
Det hade börjat samlas en publik på 10-12 personer och jag var färdig att, kritvit i ansiktet, skita i brallorna.
Då tittade den ena kon som skulle slaktas upp och jag sköt den mellan ögonen, mantlade om och när den andra kon tittade upp fick också denne ett skott mellan ögonen.
Det gick ett sus av uppskattning genom publiken, Jag gick, rak i ryggen som om jag aldrig gjort något annat, ut i hagen, stack korna och hjälpte till med att sedan lasta dem på en traktor. Från att ha varit skräckslagen var jag nu en riktig Vilda Westernkille.”
Jag lyssnar road på hans berättelse och får medge att hans insats liknar den att vara programledare för ”Ring P1”. Man får också ta med i beräkningen att det är, som folk brukar säga, långt mellan Stefans pekfinger och tumme. Sedan pratar vi lite om vädret därefter fortsätter var och en med sitt och jag lufsar hemåt.
Vad intressant Täppas, som vanligt när det gäller dig! Nu har jag sålt Mickes lägenhet. Vi fick bra betalt och jag är nöjd. Så nöjd som man kan vara i en sån här situation. Önskar dig min vän allt gott!
Kram från Y-buss Ulla