En vänligt raspig röst kommer fram till mig där jag sitter bänkad som en ihopvikt gräshoppa på Y-bussen.
Det är Ulla, min vän, som jag lärde känna på just Y-bussen och hon är dämpad. Inte konstigt då hon är på väg att röja upp/städa ur efter sin sorgligt bortgångne son Micke.
Livet är en sådan jävlig Yoga.
Solen mot fönstren kämpar mot luftkonditioneringen och AC:n vinner. Tar på mig kavajen.
Funderar på en dikt som min favoritpoet Richard Brautigan skrev.
The pill versus the Springhill mine disaster och en en rad som kanske var: When I think of all the people lost in you, I think of the Springhill mine disaster.
Denna rad kolliderar med ett utskick från en firma som vill att jag ska teckna aktier i deras produkt. De har hittat ett ämne som dels kan ge de 7 hundra miljoner med sviktande ståfräs hjälp, men inte bara det, den miljard människor, förmodligen mest män, som plågas av för tidig utlösning utlovas också hjälp.
Om en miljard män får för tidig sädesavgång måste det betyda, om varje utlösning är 5 ml, att den samlade, jag kan ha räknat fel men jag tror inte det, är 5 kubikmeter sperma.
Där ligger The Springhill mine disaster i lä.
När jag kommer fram till Cityterminalen är det färdigfunderat. Ulla ringer och säger att vi kanske tar en promenad om hon hinner.
Martin möter, han hjälper mig att göra iordning mitt fönster på Skomakargatan 11 med mina bronsgrejor och sedan äter vi en brakmiddag på ”Formosa”.