MITT LIV I KARANTÄN

Läser/lyssnar färdigt på Rachel Cusks ”Stunder av lycka”, en makalöst bra bok och tar en, vad annars, en promenad.

View this post on Instagram

Det är ”Öppen Ateljé” i Nordanstigs Kommun, folk hälsar på hos Lokala Konstnärer men själv besöker jag bara Kerstin Wahlman i Jättendal. Logen är städad och ppiffad, nenhennes bilder hänger på väggarna och massor av folk ser sig omkring. Röda prickar hamnar under många tavlor, Kerstin är populär och tyck ha en naturlig fallenhet för måleri. De Afghanska systrarna Kousar och hennes syster serverar mig kaffe med ny- och hembakat kaffebröd och när jag fikat klart visar Cousar in mig i bongshusets sal där 17-åriga Eshan, ochkså han Afghan, spelar egna låtar på piano. Hans musik är rena filmmusiken och jag sitter där, mätt på bullar, och ser inre bilder strömma förbi.

A post shared by Täppas Fogelberg (@blindfotografen) on May 10, 2018 at 8:44am PDT

Går förbi Wahlmans, den f.d. Prästgården där jag var på ”Öppen ateljé” igår, när Kousar hinner upp mig på landsvägen.

Tackar för fikat som hon och hennes syster bjöd på igår.

”När pratar du i radio?” Undrar Kousar.

”Ja, inte just nu för jag befinner mig i karantän.”

”Karantän?” I Kousars mun låter det som en exotisk Svensk maträtt eller en egendomlig fågelart.

Jag biter mig i tungan. Hur ska jag kunna förklara för ett ensamkommande Afghanskt flyktingbarn de omständigheter som gör att jag för tillfället inte får sända ”Ring P1″.

”Jag är lite fel” försöker jag ”annars är jag inte fel men nu när det drar ihop sig till val är jag fel.”

”Orättvist! Säger hon med emfas.

Sedan undrar hon om jag vill följa med in på gården och dricka en kopp kaffe. Klart jag vill, och gärna en hembakad kanelbulle.