Tystnaden i Jättendals kyrka, stunden då alla är bänkade och Birgitta Larssons begravning ska börja, är så tung att man skulle kunna skära den i skivor.
Där sitter vi, alla med våra minnen , tankar och begrundanden över Livet medan Birgittas kista står där framme.
Jag tänker på den gången jag gått vilse, inte visste var jag var och ringde henne för att hon skulle ta bilen och börja leta.
”Men var är du någonstans, paus, visst ja, det är det du inte vet men jag far ut och kikar.”
Efter en stund hörde jag bildäck skrapa mot gruset, jag hoppade in och Birgitta skrockade. Det fanns ingen som kan skrocka så muntert son hon gjorde. Hon var sådan, öppen för allt och fördomsfri.
Begravningsritualen sätter igång, Lars-Göran Vannberg sjunger och alla defilerar till slut runt kistan.
Vi, Hans-Åke, jag plus ett 60-tal till, hukar i snålblåsten på väg mot Församlingsgården.
Genast är stämningen en helt annan. Människor som inte sett på länge pratar och skrattar.
Det blir både smörgås- och gräddtårta och på vägen ut pratar vi med Sivert, Löken samt Lökdottern och några till.
Begravningen är över, den var bra, om man nu kan säga så om en begravning, men en sak är klar: Jag kan aldrig mer ringa Birgitta när jag gått vilse.