Moondog. Var har jag hört det namnet. Bekant men ändå inte. Nyfiken.
Det är tidig kväll när Martin och jag går över broarna, genom ett Kungsträdgården som badar i snö och tystnad, vidare över Norrmalmstorg och upp längs Birger Jarlsgatan, förbi Stureplan och så är vi framme vid Rönells antikvariat.
De, kanske ett 50-tal, som samlats denna kväll kan Moondog på sina fem fingrar.
En flicka spelar piano och en äldre man, själva Moondoglärljungen, klädd i kaftan, långt grått skägg, spelar på en egendomlig trumma, en låda av något slag samt bjällror.
Ibland låter det som om han klämmer på en groda.
”Hoppas den inte är utrotningshotad” viskar Martin.
Musiken är trippande och munter. Stumfilm eller som Erik Satie på Speed.
Improvisation är det inte tal om. Varje ton och ljud är nedskrivet i notbladen. Man förstår att själva Moondog, som seglade vidare -99, var perfektionist.
Detta är adepter som framför Mästarens verk.
Tankfulla går vi tillbaka genom staden, snubblar på is och snöklumpar, pratar om kvällens musik och andas den kyliga kvällsluften.
Moondog? Sa du Moondog? Jo men visst, jag har hört hans musik. Den är verkligen fängslande.